Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mångenstädes inskränkts genom förbud att hugga undermåliga träd och
påbud att sedan en trakt uthuggits på grövre träd, skulle den lämnas fri
från både avverkning och betning för att skogen skulle återväxa (Hegwald,
Bannholz).
Inom lövskogsområdet i bergstrakterna kring Rhen, Mosel och Sieg liksom
i Schwarzwald började redan tidigt ett periodiskt svedjebruk, bedrivet
så att skottskog uppväxte från stubbarna (Hackwaldbetrieb, sid. 149), och
från 1300-talet omtalas på flera håll skottskogsbruk med några få års
omlopp likasom medelskogsbruk, d. v. s. lågskogsbruk med kvarlämnande av
överståndare för fröspridning och för avverkning till timmer.
Odling av skog går tillbaka till 14:e och 15:e århundradet, då åtskilliga
sådder av tall, röd- och vitgran utfördes i något större skala och frö av
dessa trädslag funnos i handeln, likasom också sättning av ekollon i smått
samt pilodling i större skala omtalas.
JAKT. Den ursprungligen konungen tillkommande rätten att genom bann
förbehålla sig rätten till jakt ej blott i egen skog utan även i sådan, som
tillhörde annan, honom underlydande ägare, utsträcktes småningom till alla
furstar och tillämpades i allt större omfattning. Till den inskränkning i
folkets rättigheter, som detta innebar, kom dessutom, att innehavaren av
jaktbannet började fordra, att traktens innevånare skulle tjänstgöra som
manskap vid jakterna.
Från mitten av 1100-talet förlorade det pålysta skogsbannet allt mer
i betydelse, och i stället blev jaktprivilegiet en rätt, som följde med
all överhöghet över jorden, och därmed inskränktes böndernas rätt
till jakt och fiske i deras egna allmänningsskogar. Till en början var
det huvudsakligen högdjursjakten (sid. 134), som jordherren förbehöll sig,
under det den lägre jakten och rovdjursjakten var fri för bönderna, men
småningom inskränktes även denna rätt, så att de ägde jaga »lägre vilt» blott,
för eget husbehov men ej till avyttring, och mot slutet av medeltiden ansågs,
att med böndernas krigsskyldighet och rätt att bära vapen även jakträtten
upphört. Fångst med snaror, giller och nät förblev däremot tillåten för
oadlige. Att bönderna ansågo denna inskränkning i deras jakträtt vara av
större betydelse, synes därav, att den jämte skador av villebråd på grödorna
ständigt anfördes bland de klagomål, som de anförde vid de resningar, som
ägde rum vid övergången till den nyare tiden. Den förändrade jakträtten
var också så mycket förhatligare, som överträdelser av densamma från
böndernas sida voro belagda med de strängaste straff.
FISKET fick allt större betydelse, ju mer fastedagarnas antal växte. Det
utfördes med många olika slags fiskeredskap såsom nät, ryssjor, mjärdar,
fiskegårdar och katsar. Det fria fisket upphörde tidigt; redan i Sachsenspiegel
fastställes hög plikt för fiske i annans vatten. För fiskerätt upptogo
jordherrar avgäld.
Fiskodling blev allt mer vanlig på kungs- och adels- samt framför allt å
klostergårdar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
