Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Britannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ursprungliga familje-egendomsgemenskapen upplösts, och varje yardland omfattade 2
oxlands (bovatæ) eller så mycket jord, som kunde brukas med 1 par oxar.
Då sålunda 1 hide beräknades hava 8 oxar, vilket var det vanliga anspannet
för den gamla angelsaxiska plogen, har man härav slutit, att ägarna av de
4 yardland, som hörde till 1 hide, plöjde gemensamt. De nu nämnda
hemmansstorlekarna motsvarade ej ett bestämt ytmått, men vanligen omfattade
en hide 120 och ett yardland således 30 acres.
BYARNA hade i regel den vanliga ägofördelningen med åkern närmast
tomtplatsen, ängarna på den lägre, fuktiga marken och därutanför
allmänningen, the common, av betesmark och skog. Åkern var delad i vissa skiften,
oftast 3, motsvarande det vanliga 3-skiftesbruket, med de särskilda
gårdarnas tegar blandade i varje skifte. Ett undantag utgjorde mossdistriktet kring
the Walsh på ostkusten, där i likhet med i Nederländerna, varifrån detta
område koloniserats, varje gårds ägor lågo i ett sammanhang. Varje
åkerskifte uppdelades i ett antal plöjningar (furlongs = fårlängder) av i regel
40 rods (220 yards) längd och dessa i de särskilda gårdarnas tegar (ridges,
rigs, oxgangs, saliones), vars bredd svarade mot gårdens hemmantal. Den
vanliga bredden på 1 yardland var 4 rods, motsvarande ett
oxpar-dagsver-kes plöjning, och tegens yta 1 acre. Mellan plöjningarna och tegarna
lämnades oplöjda balkar (lynches, rains, balks) och vid deras ändar vändteg, om
ej plöjningen nådde fram till väg.
Vid plöjningen, som gjordes gemensamt av byamännen, avsattes var
tionde teg till prästen samt tegar åt byns smed, vagnmakare, mjölnare m. fl.
hantverkare och åt de särskilda gårdarna efter deras andel i byn. Åkern
skulle hållas gemensamt hägnad från sådd till skörd och därefter öppen för
gemensamt bete, allt i överensstämmelse med det vanliga germanska bruket.
Emedan hägnaden i regel fick kvarstå till Lammas dag (12 aug. g. st.)
kallades byåkern ofta Lammas land.
Jämte byns gemensamma åker funnos vanligen enskilda bydelägares
särskilda åkrar, som ägaren fick hålla ständigt hägnade.
Ängen var också dels och till större delen gemensam, dels enskilda
gårdars särskilda egendom. Den förra delades före slåttern genom lottning i
doles åt de särskilda delägarna. Den låg hägnad från kyndchnässan (2 febr.)
eller S:t Gregory’s dag (12 mars) till midsommar och därefter öppen för bete.
Betesrätten på de närmast byn belägna betesmarkerna var vanligen
fastställd för visst antal djur (stinted) men obegränsad på den övriga utmarken.
I skogen hade byamännen, även de som icke ägde del i åker och äng
(husmän) rätt att till husbehov taga virke, strö, taktäckningsämne, torv m. m.
men mot avgift till godsägaren. För ollonbete uppbar denne en särskild
avgift.
Denna godsförfattning bibehölls och befästes ytterligare under det
normandiska väldet. Godset fick nu benämningen manor och huvudgården
demesne land till skillnad från godsböndernas jord, the land in villenage.
Godsens storlek var redan vid domedagsbokens avfattning mycket växlande, från
en del av by till ett tjogtal sådana. Den vanligaste arealen var 4—10
hides (= 480—1,200 acres). Huvudgården, som brukades för ägarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
