Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Britannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillerkändes de självägande jordbrukarna, om ock med inskränkning till dem, som
hade en inkomst av minst 40 shillings från sin egendom. Även adelns makt
över bönderna minskades genom att de .krigiska tiderna medförde ett stort
manfall inom detta stånd och föranledde många av dess medlemmar att
sälja jord från sina gods eller förändra underlydandes tjänsteplikt till
avgäld i penningar samt frigiva livegna som belöning för krigstjänst. Faktiskt
upphörde livegenskapen under denna tid så gott som fullständigt, även om
en kunglig förordning år 1387 om dess avskaffande icke vann parlamentets
godkännnande.
Landels uppodling fortgick emellertid, och förtjänsten härav tillskrives
särskilt klostren, vilka här kanske än mer än i andra länder blevo
brännpunkter även för jordbrukets främjande. Stora sträckor av oodlat land, —
de minst kostbara av den tidens gåvor — överlämnades till dem och blevo
föremål för stora torrläggnings- och odlingsarbeten, varom ortnamn,
såsom Beckets marsh, Bonifaces marsh m. fl. ännu erinra. Kyrk- och
klosterfolket var fredat i sina besittningar även under de inrikes striderna,
och deras underlydande åtnjöto frihet från krigstjänst. En förordning år
1179 stadgade bannlysning för dem, som störde eller hindrade präster,
presbyterer, munkar, konvertiter och pilgrimer i deras arbete.
Det litterära intresse, som hade sitt hemvist i klostren, har också lämnat
spår efter sig i den enda anmärkningsvärda engelska lantbruksskriften från
medeltiden, Husbandrie av Walter of Henley, dominikanermunk i det
13:e århundradet. I detta arbete lämnas utförliga redogörelser för den tidens
jordbruk och husdjursskötsel.
BEBYGGELSEFORM. I Brittannien torde, liksom annorstädes där kelterna
bildade bygd, detta hava skett i ensamgårdar. Detta bebyggelsesätt bibehölls
också i Irland, Skottland, Wales och de delar av England, där kelterna
förblevo i besittning av jorden. Där angelsaxerna erövrade landet, voro
däremot ensamgårdar fåtaliga, utan regel var, att folket bodde i byar, vilka
tillhörde större godsbesittningar, som innehades av kronan, kyrkan och
enskilda godsägare. Om dessa byars uppkomst ha skilda meningar uttalats,
men då bebyggelsen i de delar av Nordtyskland, varifrån angier och
sach-sare kommo, icke var ordnad i byar, antager man att dessa i södra
England härrört från den romerska tiden. Byarnas bebyggare voro, som redan
nämnts, dels ofria, dels fria men skattskyldiga landbönder. Därjämte funnos,
som ovan nämnts, odalbönder, vilka hade full äganderätt till sin jord, men
dessas antal minskades alltjämt genom underkastelse under godsherrarna,
och redan under angelsaxernas välde voro de av dem behärskade delarna
av England till större delen uppdelade i gods (territorial lordships),
bestående av en huvudgård (the thanes inland) och underlydande brukares jord
(geneats land). Huvudgårdens ägor lågo ofta i ett sammanhang men även
spridda i tegskifte med godsböndernas jord. Betesmarken och skogen
brukades i regel gemensamt av huvudgården och bönderna.
Delaktigheten i byn uttrycktes i hemmantal, här kallat hide, den
ursprungliga storleken av en familjegård. Hide var i regel delad i 4 yardlands eller
husbandlands, den normala storleken på en bondgård, sedan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
