Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Britannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vete var huvudsädet, särdeles på herrgårdsjord. Flera sorter omtalas,
alla höstsäd. Råg, som var de lägre folkklassernas huvudsakliga brödföda,
odlades på sämre jord och på bondgårdarna. Tvåradigt korn odlades till
malt, sexradigt till människoföda och foder. Havre, ärter, vicker och
hästbönor voro också i allmän odling, likaså lin, hampa, saffran, kräpp och
vejde, vilken sistnämnda färgväxt, som var inhemsk, var i odling redan i 11:e
århundradet.
HUSDJURSSKÖTSELN hade ungefär samma betydelse och ståndpunkt
som på kontinenten. Då betets tillgodogörande var huvudändamålet,
vinterföddes så många hondjur som möjligt och fingo bära på våren
för att skaffa önskvärt antal betesdjur, av vilka flertalet slaktades på hösten.
Som redan nämnts (sid. 167) strävade man under medeltidens senare del att
genom hägnad undantaga betesmarker från den gemensamma betningen.
Av hästar, vilka föga användes som dragare vid jordbruket, omtalas små
klippare (affer) samt grova draghästar (stott) vilka senare voro ursprunget
till senare tiders grova hästslag.
Nötboskapen utgjordes av den inhemska keltiska rasen och av de slag,
som medförts av de angelsaxiska, danska och normandiska inkräktarna.
Den förra, som mest förekom i de norra och västra bergstrakterna, torde i
allmänhet hava varit svart, men även vit boskap med färgade öron omtalas
och synes hava varit högt skattad. De senare raserna, som mest voro
rödbruna, äro ursprunget till östra och södra Englands lantraser.[1]
Nötkreatursaveln var av största vikt för att fylla behovet av dragoxar, men även
mjölken var av så stor ekonomisk betydelse, att man sökte ställa kalvningen
så, att man skulle hava mycket mjölk under vintern. Den vintermjölk, som
ej direkt förbrukades, användes mest till ystning.[2] Redan i 12:e århundradet
var Cheshire-osten berömd. Smör bereddes mest sommartid. Kärnmjölk
och vassla användes allmänt till dryck, den senare även till svinfoder.
Från 1300-talet omtalas en avkastning av 1 ctw. (50,4 kg.) ost om året
och 1,75 lbs (0,8 kg.) smör i veckan av kor på strandbete men på torrt
allmänningsbete påräknades blott omkring 2/3 så mycket.
Fåren voro den viktigaste delen av djurbesättningen till följd av sin stora
förmåga att tillgodogöra sig det magra betet och på grund av ullens värde
som en hållbar och lätt transportabel vara. Deras antal ökades därför i den
mån inhägnandet av betesmark fortgick, och från senare delen av medeltiden
omtalas godsbesättningar på tusentals får. Ullen var en viktig
utförselvara till de flandriska väverierna, där den behövdes jämte den fina
spanska ullen. Jämte landets inhemska slag hade man även av normanderna
införda långulliga låglandsfår. De bästa fåren ansågos finnas i
Shropshire, Leominster och Cotswold. Igelsjuka samt skabb vållade
svåra förluster.
Svin drevo kring i stora hjordar för att söka sig föda av ollon, rötter och
andra växtämnen och avfall. Det beräknades, att de kunde föda sig själva
under 9 månader av året. De göddes genom spillsäd på stubbåkern samt
sämre säd, ärter, bönor, skummjölk och vassla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
