Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Östeuropeiska folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt uppehälle huvudsakligen av sina betande hjordars avkastning och av
jakt och fiske. Deras olika stammar delade landet mellan sig, men dess
avariska och slaviska befolkning lämnades i ostörd besittning av sin
jordegendom, för vilken den blott hade att giva avgift i naturavaror till de nya
härskarna. Under rikets förste kristna konung Stefan den helige
(997—1038), då magyarerna redan börjat att övergå till fast jordbruk,
delades sedan stammarnas landområden mellan deras medlemmar till ärftlig
enskild egendom. Härvid kommo stamhövdingarna och konungens högre
ämbetsmän samt kyrkans förnämsta män att bilda en högadel med större
jordbesittningar och de övriga stammedlemmarna en lågadel av fria
jordbrukare. Jämte dessa bildades en medelklass av fria jordbrukare bestående
dels av landets äldre innehavare, dels inflyttande kolonister eller gäster
(coloni liberi, hospites), vilkas invandring redan tidigare börjat och av
konung Geza II (1141—1161) organiserades i större omfattning, så att
hela samhällen inflyttade från Mosel- och nedre Rhenlandet särdeles till
nordöstra Ungern och Siebenburgen. Kolonisterna kommo även från
åtskilliga andra länder. De erhöllo jord med fullständig besittningsrätt mot
ringa avgifter, och deras kolonier gynnades med kommunal självständighet
samt intogo en privilegierad ställning framför landets gamla
bondebefolkning, liksom de stodo över dem i avseende på sitt lantbruks skötsel.
Då den magyariska adeln sålunda blev bofast, tog den blott ett mindre
jordområde kring adelsborgen under eget bruk, vilket sköttes genom
trälar, men förfogade över ett vidsträcktare område, så att dettas brukare
fingo ställningen av underlydande. Borgherren utdelade också jordbesittningar
åt sina frigivne trälar och åt andra nytillkommande brukare, vartill
det glest befolkade landet gav riklig tillgång. Kring adelsborgen uppväxte
vanligen en by, vilkens innebyggare delvis ägnade sig åt jordbruk.
På detta sätt uppstod jämte den högre och lägre adeln en medelklass av
jordbrukare, vilka hade skilt ursprung och olika rättigheter. Efter
tatarernas invasion år 1241, vilken förödde landet och starkt minskade
befolkningen, inträdde en fortgående sammansmältning av ofrie och frie brukare av
godsjord och självägande bönder, till en under adelsgodsen underlydande
bondeklass, med arvsrätt till sitt jordinnehav men allt mer ökat beroende av
borgherrarna. Dessa godsbönders rättsliga ställning blev noga fastställd i en av
Ludvig den store år 1351 utfärdad lag. I denna förklarades alla adliga
besittningar som fideikomiss, och därigenom hindrades uppkomsten av en
självägande bondeklass. Bönderna tillförsäkrades ärftlig besittningsrätt till
sin jord men med skyldigheter till godsherren, vilkas bestämmande denne i
i hög grad hade i sin hand. Denne fick rättsskipningen över sina
underhavande och skulle svara för utgörandet av deras skatter, varför han ock fick
rätt att hindra dem att lämna sin jord, om de häftade för utskylder, vilket
lätt kunde åstadkommas. Den fria flyttningsrätten, som tillförsäkrades
bönderna i upprepade lagar, blev därför allt mer illusorisk och slutligen år 1514
upphävd, sedan ett av hårt skattetryck och godtycklig behandling från
godsherrarnas sida framkallat bondeuppror blivit blodigt nedslaget. Härmed var
böndernas livegenskap rättsligt införd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
