Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dan-mark genom åtagandet att göra tjänst till häst (russtjänst) och genom den
frälserätt eller frihet från skatt till konungen, som utgjorde ersättning för
denna tjänsteplikt. I Sverige skedde detta genom den av Magnus
Ladulås (troligen år 1279) utfärdade Alsnö stadga samt Kalmar recess (år 1483),
vilken utsträckte skattefriheten även till de landbönder, som gjorde ständig
dagsverkstjänst vid adelns sätesgårdar. Småningom blev vanligt, att
frälsemännen gjorde anspråk på skattefrihet även för de kronohemman, de
förvärvade som egendom eller län utan att göra russtjänst för dem.
I Danmark gav Erik Plogpenning (1241—1250) alla friborna
män, som gjorde rytteritjänst skattefrihet för den jord, de brukade för egen
räkning, d. v. s. sätesgårdarna, och småningom förvärvade sig adeln även
här allt flera ärftliga privilegier.
BORGERSKAPET i städerna blev också under medeltiden en makt, som
stod i en viss motsats till jordbruket. Främst framträdde detta genom
upprepade förbud mot landsköp, d. v. s. förbud att på landet uppköpa eller
sälja köpmannavaror. Däremot fingo lantmännen sälja sina egna produkter
till varandra till husbehov likasom också utbyta dessa mot norrlänningars
och gutårs kringförda varor. Gärningsmän (hantverkare) hade rätt att bo
på landet och där såväl köpa vad de behövde för sitt hantverk som sälja
dettas alster. Förbudet mot landsköp infördes i Christoffers landslag.
(Köpm. VI och VII.)
Motsatsen mellan städer och land visade sig också däruti, att de förra
lockade lantbefolkningen till sig, varöver klagomål ofta framfördes. »Av intet
förödes vårt rike mera än av att man icke kan få arbetsfolk på
landsbygden», heter det i en förordning av konung Håkon år 1260.
BÖNDER. Bonde betecknade under äldre tid de frie män, som brukade
jord, således såväl odalbonden, vilka med full äganderätt (odelrätt)
innehade och brukade sin jord, som allmänningsbönder, vilka brukade jord
upptagen å allmänningen (sid. 196), och landbor (landbönder, i Danmark
Landsœti, senare Fæster, i Norge Leilaending), vilka brukade annans på vissa
villkor upplåtna jord.
Allmänningsbönderna innehade sin jord med ärftlig besittningsrätt, men
denna var ej frånskiftad allmänningen till enskild egendom, utan den ansågs
i Sverige tillhöra samfälligheten (byn, häradet, landskapet), i Danmark
konungen (se sid. 196).
I Norge gav ej blotta ägandet av jord en friboren mans odalbondes
rättigheter, utan det fordrades, att gården skulle varit i släktens ägo i vissa
släktled, 5 i Gulatingslagen, 4 i Frostatingslagen, innan den blev släktens
odel.
De förut självständiga landskapens sammanslutning under en konung
för hela riket och ökningen av dennes makt inskränkte till en början föga
den gamla bondefriheten, och försök av konungen att utan folkbeslut å
tingen utfärda påbud eller pålägga nya gärder möttes länge av kraftigt
motstånd av allmogen. Vissa lagar hävdade uttryckligen böndernas rätt att
vräka (Västgötal.) eller dräpa (Frostatingsl.) självrådiga konungar.
Folkets självstyrelse inskränktes dock småningom genom den kungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
