Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvaltningen. I Norge, upphörde böndernas deltagande i lagstiftningen på
1200-talet, och efter antagandet av Magnus Lagabötes landslag (1276)
utövades denna av konungen »med gode mäns råd», utan att besluten
underställdes riksmötena. I Danmark deltogo väl bönderna i landstingen och
riksdagarna (Danehov) under hela medeltiden men saknade varje
inflytande på besluten. I Sverige ersattes de gamla landskapstingen, vid vilka
alla odalmän ägde deltaga i besluten, av rådsmöten och herredagar. Sedan
den engelbrektska resningen väckt bondedemokratien till liv, blev det åter
vanligt, att ej blott stormännen utan även bönderna deltogo i riksmöten eller
herredagar.
Även folkets deltagande i rättsskipningen å tingen inskränktes, i det att
fasta nämnder (i Danmark och Norge tillsatta av konungens tjänstemän)
inrättades och domaren blev en konungens ämbetsman i stället för folkets
förtroendeman, även om i Sverige konungen enligt landslagarna skulle välja
honom bland 3, som föreslagits av en av häradsmenigheten utsedd valnämnd.
Under unionstiden ökades i de länder, där monarken och centralstyrelsen
var frånvarande, rådets och stormännens självsvåld, och konungens
befallningshavande ämbetsmän begagnade sig av sin myndighet och frånvaron
av kontroll till att förtrycka bönderna och rikta sig med böter och
jordförvärv. Än värre blevo förhållandena, då höga ämbeten började anförtros åt
utlänningar, och det var av dessa utövade godtyckligheter, som framkallade
Engelbrekts resning (1434—1436) och det senare året ett
bondeuppror på Norges östland.
Under allt detta bevarades dock böndernas självständighetskänsla bättre i
Sverige och Norge än i Danmark. I Norge framträdde denna och förmågan
att samverka i gillen för religiösa och samhälleliga syften (såsom för
inbördes hjälp vid eldsolyckor och förlust av kreatur); dessa
sammanslutningar, som först bildades i städerna, fingo stor spridning bland bönderna
men omtalas föga under den ekonomiska nedgången efter digerdöden.
Samtidigt försämrades böndernas ekonomiska ställning allt mer. De
självägande böndernas skatter och arbetsbördor till kronan ökades, i samma
mån den jord, från Vilken kronoskatt skulle utgå, minskades genom
skattejords övergång till frälse. Fattigdom och väl i än högre grad de krigiska och
oroliga tiderna, som ständigt hotade med övervåld, förmådde i stor
utsträckning de självägande bönderna att ställa sig under en mäktig herres skydd
genom att till honom avstå äganderätten till sin jord och bruka den som
hans landbonde. Dessa blevo också allt mer nedtyngda av ökade
skyldigheter och sina herrars godtycke. Utöver den sedan gammalt i bestämt
förhållande till egendomens värde utgående avgälden (sid. 192) för till
brukning upplåten jord, ökade jordherren självrådigt landbondens skyldigheter
genom att pålägga honom att utgöra vissa dagsverken samt förekommande
forslingar och andra arbeten. Denna arbetsplikt, vilken fick benämningen
boveri (troligen efter den gamla arbetsskyldigheten vid hovtempelgårdar)
hade vid medeltidens slut blivit i hög grad betungande. Den pålades
småningom även självägande men skattepliktiga bönder, så att skillnaden mellan
sådana och landbönder allt mer utplånades. Såväl dessa som gårdsätar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
