Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att bortföra fä, foder eller gödsel före fardag. Ville han sälja foder skulle
det först erbjudas jordägaren. Skånelagen (§ 225) förbjöd också att
mottaga annans kreatur till fodring. Hälsingelagen (J. XI) stadgade böter för
försummad gödsling.
Dikning ålåg landbonde, enligt Kalmar recess 1483 20 famnar årligen.
Landbo skulle svara för å jorden vilande utskylder.
I äldre tid funnos inga bestämda regler om byggnadsskyldighet, utan
enligt de svenska landskapslagarna synes det hava förekommit, att husen
tillhört vare sig jordägaren eller landbonden, och att den senare i regel hade
att bortföra sina hus. Enligt Skånelagen (§ 225) var dock tillträdande
landbo skyldig lösa företrädarens hus, om ej denne fått jordägarens
tillstånd att bortföra dem. Senare synes det hava blivit regel, att ägaren upplät
landbogård bebyggd, och enligt Christoffers landslag (J. XXV) var
landbo skyldig att återlämna gården bebyggd och hägnad i så gott skick,
som han mottagit den, samt att nybygga till åtminstone 1/2 marks värde
årligen. I andra handlingar från den senare medeltiden ålägges landbonde
underhållsskyldighet för ägarens hus och viss nybyggnadsskyldighet samt
viss hägnadsskyldighet, t. ex. i Växjö stadga 1414 39 famnar, och i Kalmar
recess 20 famnar årligen.
Inom ramen av nu antydda bestämmelser och det tvång till gemensamhet
i brukning, som bysamfällighet medförde, ägde landbonde fritt bruka jorden
och den efter egendomens storlek avmätta rätten till skogsfång (se sid. 196).
Bygsel var en för Norge egendomlig upplåtelseform, nämligen upplåtelse,
vanligen på brukarens eller hans hustrus livstid, mot erläggande av
indfästning, motsvarande större delen av avgälden, vid överlåtelsen och därefter
en mindre årlig avgäld. Det var vanligt, att bygseln överflyttades på
efterträdare redan under bygselmannens livstid genom att den förre gav födoråd
åt bygselmannen och betalade ny indfästning åt jordägaren. Det var
särskilt kyrkors och fromma stiftelsers gårdar som bygslades.[1]
BOLAGSFÖRVALTNING (i Danmark brytesförvaltning), var en
upplåtelseform, enligt vilken jordägaren upplät jord och inventarier till
brukning åt en bryte (sid. 188), varefter de delade avkastningen. Såsom delägare
i bolaget betraktades bryten icke som jordägarens tjänare. Upplåtelsetiden,
bolagsstämman, kunde växla, men då kontraktet uppsades, skulle det
fortfara 1 år, om någondera parten så fordrade. Såväl landskaps- som
landslagarna innehålla bestämmelser om bolagsförvaltning, vilken senare kallades
hallnebruk och i nutiden hälftenbruk.
Ett särskilt slag av brukningsavtal var överenskommelse om virdning (i
Danmark) eller inlagsfä (i Sverige), varmed förstods, att en person
försträckte en jordägare penningar eller inventarier för hans jordegendoms
brukning mot viss del av avkastningen. Om inlagsfäet gick förlorat, skulle
det ersättas av mottagaren.
Även förekom upplåtelse av jordegendom som pant för
penningeförsträckning, vedsœtning eller införsel, varvid fordringsägaren ägde att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
