Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Småningom stegrades skyldigheterna utöver avraden. Sålunda ökades
dagsverksskyldigheten genom drottning Margaretas plakat år 1403 till 4
dagar på vår och höst och därefter genom upprepade stadgar, senast Kalmar
recess 1483 för vissa gårdar ända till 12 dagsverken om året.
I Norge infördes skyldighet att mottaga jordägaren med hans folk under
visst antal dagar årligen (skyldveizla).
Försummelse att i rätt tid betala avraden liksom att övergiva gården
straffades med böter; i Christoffers landslag infördes rätt att återföra
landbo, som rymt från gården.
Legotiden (legostämma) var i Danmark och i äldre tid även i Sverige
och Norge 1 år, men längre avtalstid blev senare vanlig. I Svealandskapens
lagar angavs 8, i landslagarna 6 år som den lagliga legostämman. I
Hälsingelagen stadgades endast att uppsägelse fick ske, »när de ej åsämjas».
Livstidsupplåtelse var vanlig beträffande kyrkans egendomar, och i övrigt torde
varit brukligt, att landbonde satt kvar vid gården, då ej uppsägelse skedde.
I Danmark angavs längre legotid, 10—12 år, som önskvärd i Kristian
II:s lag 1521. I Norge blevo upplåtelserna i regel ärftliga.
Uppsägning av avtalet skulle ske viss tid före avträdandet, vanligen vid
tiden för avradens erläggande men fastställdes i Sverige genom
landslagarna till Eriksmässan, 18 maj. Rätt fardag var i Danmark den 1 maj och i
Sverige torsdag före midfastan, men den avträdande var skyldig att vid
kyndelsmässan (2 febr.) upplåta en del av husen åt den tillträdande.
Rätt att före avtalstidens slut häva detta tillkom jordägaren obetingat eller
på vissa villkor, enligt Svealandslagarna om han själv behövde sin jord,
men enligt Östgötalagen ägde landbonde, som ej ville gå in på avtalets
hävande, att kvarsitta 1 år. Hävde jordägaren avtalet, var han skyldig att
återbära erlagd städja och ersätta landbonde för brukning och sådd, varav denne
ej haft någon nytta, varemot denne ej ägde sådan rätt, om han frånsagt sig
legan, vartill han var berättigad obetingat eller på olika villkor i olika
landsdelar. Enligt Svealandskapens lagar ägde landbo denna rätt, endast om han
ej kunde uppehålla bruket eller han erbjöd annan antaglig brukare i sitt
ställe. Även Magnus Erikssons landslag stadgade rätt för landbonde att
sätta annan i sitt ställe, men om han eljes lämnade gården, var han skyldig
att för återstående kontraktstid utgiva avråd och gårdens utskylder.
Landbondes död upphävde enligt flertalet lagar ej avtalet. I Christoffers
landslag omtalas ej längre landbondes rätt att i förtid uppsäga avtalet.
Försäljning av egendom inverkade ej på avtalets bestånd; dock ägde
enligt Östgötalagen, i fall egendom avyttrades före den lagliga
uppsägningstiden, den nye ägaren uppsäga landbonden, men denne hade då rätt att sitta
kvar 1 år. Om köpet skedde efter början av vårsådden, fick landbonden
sitta kvar till nästa fardag.
Egendomens hävd under upplåtelsetiden var tryggad genom lagarnas
bestämmelser, att jorden vid avträdet skulle vara vederbörligen trädad och
besådd; för försummelse därav stadgade Hälsingelagen böter. I
Christoffers landslag voro fordringarna stegrade, så att det ålåg landbonden att
förbättra jorden. Jordens gödsling sökte lagarna framtvinga genom förbud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
