Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädgårdsodling. Av köks-, krydd- och läkeväxter omtalas (t. ex. i kaniken Henrik
Harpestrengs, † 1244, läkebok[1] en mängd olika arter såsom malört,
althaea, anis, berberis, rödlök (»cejpul»), vitlök, körvel, kål, kummin,
spiskummin (thitæst kumyn), persilja, palsternacka (»moræ»), pur jo, sallad,
mynta, vallmo, salvia, syra, senap, kyndel, isop, dill, målla, borago,
koriander, kamomill, dragon, alant (halzyrt), lupin, krasse (Lepidium), portlak,
pepparrot och fläder. På andra håll nämnas som odlade läkeväxter atropa, odört,
spikklubba, bolmört, libsticka, petasites, nattskatta och verbena.
En viktig del av trädgården blev humlegården. I gamla tider hade pors
och vildhumle använts som krydda i mjödet, varför ock brytande av dessa
i annans skog och å allmänningen före viss tid (för pors olsmässa, 29 juli, för
humle bartelsmässa, 24 aug.) var förbjudet. I lagarna talas emellertid även
om humlegårdar och odling av sådana å allmänningen (Västm. l. B XIII). I
Hälsingelagen omtalas t. o. m. så stora humlegårdar, att man kunde bygga
i dem. I Upplands- och Gotlandslagen stadgades tionde av humle. I Norge
stadgades redan i Frostatingslagen straff för stöld av humle, vilket dock kan
hava avseende på vildhumle, men på 1300-talet omtalas även odling av
humle.[2]
Om den i norden odlade humlen härrör från den inhemska vildhumlen
eller, som man antagit, införts av cistercienserna, är ovisst.
På 1300-talet blev humle räntepersedel. I slutet av medeltiden påbjöds
odling därav såsom en varje jordbrukare åliggande skyldighet, i Danmark
(1473) 60 »humlekuler», i Norge (1490) 6 och i Sverige (i Christoffers
landslag) 40 stänger, vilket senare tal genom Kalmar recess (1474) höjdes till 200
stänger på varje bond- och landbogård.
HUSDJURSSKÖTSELN bibehöll under hela medeltiden stor betydelse i.
lanthushållningen. Ett uttryck härför var att, liksom hos många folk på
ett lågt kulturstadium, boskapen räknades som värdören, varmed skatter,
böter och avråd brukade betalas. Så var särskilt fallet i Norges höglands-
och västlandsbygder och i Värmland men även i Götalandskapen. Som enhet
räknades i Norge en gild ko, ej äldre än 8 år och som burit minst 2 kalvar.
De nordiska länderna och särskilt Sverige hade också i regel överskott av
husdjur och produkter av dem till utförsel (se sid. 182). Antalet husdjur är
okänt, men för Norges del kan i viss mån beräknas antal kreatur i
förhållande till åkerarealen. Enligt lagarna borde antalet kor svara mot antalet
såld utsäde, och då såldet motsvarade i Frostatingslagen 1/2 men i
Gulatingslagen 1/4—1/6 skeppund säd och skeppundet nära 2 tunnor, skulle det vara
1 ko på 1 till 2/6—2/7 tunnland bärande åkerjord, d. v. s. gott dubbelt så många
kor på arealenheten på Vestlandet som i Tröndelagen och Östlandet. Ett
helt hemman var i regel en 6-kors-gård, men det fanns smågårdar med t. o. ni.
blott 3 kor; ägaren till en sådan gård kallades einvirkesmand, emedan han till
följd av gårdens litenhet måste sköta den utan lönad arbetshjälp.[3]
Det var huvudsakligen tillgången på bete, som bestämde bondens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
