Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kreatursantal, men då betet var samfällighetens egendom, fick ingen delägare
hålla flera djur, än som svarade mot hans andel i samfälligheten. Ett
överskridande härav kallades i Norge »gräsrån» och var belagt med böter för
»landnam», d. v. s. oberättigad brukning av land. Grannarna skulle också
vid bestämd tid släppa kreaturen på de särskilda betesmarkerna. Tidigt på
våren släpptes djuren på inägorna, tills dessa skulle fredas, åkern för
sådden, ängen för höväxten (sid. 201), då djuren drevos på betesmarken
(hjordvallen, hjordlöten) samt till fäbodar och sätrar. Efter skörden blevo åker
och äng åter tillgängliga för bete. De gamla norska lagarna innehöllo
noggranna bestämmelser därom. Fjällbetena på Norges västland voro redan före
Gulatingslagens avfattande avdelade åt de olika samfälligheterna. Även i
Sverige funnos såväl hemfäbodar nära bygden, vid vilka kreaturen betade
på för- och eftersommar, som avlägsnare långfäbodar, dit de fördes på
högsommaren.
Under betesgången vallades djuren vanligen, byars djur oftast av en
gemensam herde. Om hans ansvar för de honom anförtrodda djuren
innehålla vissa av lagarna noggranna föreskrifter (se t. ex. Äldre Västg. l. Forn.
7, Y. Västg. l. Utg. 23, 24). Dock förekom även, att djuren på betet höllos
tjudrade eller försågos med hinder mot flöjning, för hästar hov- eller
knästock eller skallhälla, för nötkreatur fjäl (brädlapp för ögonen) samt för får
och getter stock om hals och fot.
Vinterfodret bestod huvudsakligen av hö, halm, varav tillgången var ringa,
samt löv, som mest användes för får och getter. Därjämte användes allmänt
ljung, ris och lav. Havre gavs blott åt hästar. 1 Norges kusttrakter
utfodrades även fiskavfall och tång. Antalet betesdjur var i regel betydligt större
än det som kunde vinterfödas, varför stor slakt företogs före vinterns
inbrott, men foderbrist var dock vanlig mot slutet av vintern, och då tillgreps
mest bark som avskavdes, torkades och maldes, till nödfoder. Enligt de
norska lagarna var tillåtet att taga »skav» (bark) å skogen från annandag
påsk.
Instängda i mörka och trånga fähus samt svältfödda blevo djuren
vanligen svårt angripna av »gnagsot» (sleksot).
I Norge liksom på Island var vanligt att utlämna kreatur, i synnerhet kor,
till vinterfodring eller under betestiden eller för helt år. På detta sätt
plägade kyrkor och kloster anbringa en del av sina kreatur, och delägare i sätrar
skaffa vinterunderhåll (»sytning») åt de av sina betesdjur, för vilka de ej
kunde skaffa vinterfoder, och å andra sidan kreatursägare, som ej ägde del
i säter, skaffa sina djur fjällbete, samt fattiga delägare i sätrar skaffa sig
inkomst av dessa. Det förekom också, att tjänare som en del av sin avlöning
fingo rätt till utfodring för vissa djur, samt att gäldenärer som ränta å sin
skuld lämnade vinterunderhåll åt fordringsägares kreatur, varigenom dessa
kunde betinga sig högre inkomst än högsta lagliga ränta. Bestämmelser om
dylika affärer förekomma i Gulatingslagen och nyare lagar. I Danmark
förekom en motsvarighet mot tyskarnas »eviga kor» (sid. 158).
Hästar funnos i alla de nordiska länderna i stort antal. Enligt Olaus
Magnus utfördes hela skeppslaster av sådana från både Svea och Göta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
