Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
land till Tyskland. I Hönse Thorers norska saga omtalas en bonde,
som ägde 150 hästar. Enligt den äldre Frostatingslagen var ett förhållande
av 1 häst på 6 kor, d. v. s. på omkring 6 tunnland besådd åker, det vanliga
i tingslaget.
Redan Jornandes (på 500-talet) berömmer svearnas ypperliga hästar,
Adam av Bremen omtalar bland deras härligheter »furstliga springare»,
och Olaus Magnus prisar i sina vanliga överdrivna uttryck de svenska
hästarna som »starka, höga och feta, goda travare, som se väl i mörkret,
ej hejdas av is eller snödrivor, hoppa ledigt över gravar samt bistå sina
ryttare genom att bita fienden». De öländska hästarna beskrivas av honom som
små men livliga och läraktiga samt därför eftersökta av sådana, som hava
lill födkrok att förevisa dresserade djur. De norska hästarna voro enligt
samma författare medelstora men starka och särdeles lämpliga i bergig
terräng. De jutska hästarna voro också mycket ansedda. Det fanns emellertid
hästar av olika slag och värde. Jämte simpla verkhästar eller »skjut», vilka
utgjorde den stora massan, omtalas bättre slag såsom »rinnare», »gångare»
(palifridi, gradarii) och »örs» eller stridshästar. Skillnaden framgår också av
de i landskapslagarna fastställda laggälderna: för en simpel häst 4—6, för
rinnare 12 och gångare 24 öre, under det att enligt landslagarna russtjänst
skulle göras med en häst värd 40 mark (Chr. Ll. Kon. XI).
De svenska hästarna fingo till 3 års ålder gå fritt ute och bildade med sina
mödrar halvvilda flockar (»stodh»).
I de skandinaviska länderna började liksom på kontinenten att på kungs-,
herr- och klostergårdar drivas en planmässig avel med större häststammar,
till vilkas förbättring även infördes avelsdjur, särdeles från Frisland, senare
även från Italien och Spanien.
Nötkreatur funnos också i stort antal i alla landsdelar, så att utförsel ägde
rum av oxar, hudar, talg och smör. Om antalet i förhållande till åkerjorden
i Norge se sid. 212. De uppföddes huvudsakligen till drag- och gödoxar.
Enligt Olaus Magnus voro nötkreaturen bäst i Västergötland,
Värmland och på Dal men föga sämre i Uppland och i Finland. Emellertid visa
de i lagarna fastställda ersättningsbeloppen för djuren (enl. Upplandslagen
för en ko 10 örtugar, föga mer än för ett 3 års får) och prisen i
gästgiveri-stadgan 1344 (12 öre), att djuren voro småvuxna, såsom de fortfarande voro
på 1600 talet. Bestämmelser i landskapslagarna om ersättning för skada
genom stängning tyda på att djuren i Svealand och i Hälsingland voro
behornade, varemot obehornad boskap säkerligen var den vanliga i
Norrland och de delar av Norge, där dylika slag ännu äro förhärskande.
Mjölkhushållningen fick i och med kristendomens införande en större
betydelse, i det att den nya lärans förkunnare verkade för användningen av
ost och smör som fasteföda. Från klostren spreds därför dessas beredning i
landet. Smör och ost voro viktiga hushållsvaror. Smör var ock en vanlig del
av avraden såväl i Danmark som i Sverige, och i Västergötland utgjordes
skatten i denna vara, vilken även var en av Sveriges viktigaste
utförselartiklar. Särskilt berömmer Olaus Magnus Ölands smör för den fina smak
och hälsobringande beskaffenhet, som berodde på öns »friska luft, bördiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
