Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delar borde avpassas i förhållande till varandra, särskilt åkerbruket i
förhållande till husdjursskötseln. Kameralisterna framhöllo vikten av att
ägoblandning och därmed följande bytvång undanröjdes samt påyrkade
byarnas utskiftning med fältens omläggning och frihet i brukningssätt,
allmänningarnas delning, hoveriets upphörande och böndernas äganderätt till deras
jord, somliga även godsens delning efter Englands exempel.
Under senare delen av 1700-talet framkallade det växande intresset för
naturvetenskapen försök att tillämpa dess framsteg på jordbruket, och i
motsats till kameralisterna och deras »grå teori» uppstod en skola av
»experimentalekonomer», som vars främste representanter räknas tyskarna J. G.
Eckhardt, J. G. v. Leopold och framför allt Albrecht Thaer
samt fransmannen Duhamel Dumonceau och engelsmannen
Arthur Young. Denna skola ställde småningom kameralistiken i
skuggan och gjorde naturvetenskapen och försök för att utforska dess
tilllämplighet på det praktiska jordbruket till dettas förnämsta kunskapskälla.
I främsta rummet ägnades uppmärksamheten åt växternas näring. Den
gamla uppfattningen, att denna utgöres endast av vatten och luft,
förfäktades ännu på 1600-talet av den tidens främsta naturvetenskapsmän, såsom
den belgiske läkaren J. B. van Helmont, men tanken, att även jorden
lämnar växterna föda, vann allt flera anhängare, ehuru med olika och
merendels mycket oklar mening om denna närings natur. Sålunda hade
Bernard Palissy de Chapellet-Biron (sid. 237) redan år 1560
(i Traité des sels divers) och efter honom engelsmannen Hugh Plat
(se sid. 313) år 1594, lärt, att salter i jorden tjänade växterna till näring. Om
ett fält genom fortsatt odling utan gödsling utsugits, vill detta säga, att
växterna uttömt jordens förråd av salt, och då fruktbarheten återgives jorden
genom gödsling, så sker det genom att salter, som halm och hö innehålla,
därvid återföras till jorden. Askan, som återstår, om halm brännes, är salt som
säden upptagit ur jorden, och som vid gödsling med aska återgives åt denna.
Engelsmannen Jethro Tull (sid. 314) utgick från iakttagelsen, att
vinodlingar år efter år giva rik skörd utan gödsling, blott jorden flitigt
bearbetas, och slöt därav, att det är jordens finfördelning, som underhåller
fruktbarheten. Ju mer jorden luckras, desto flera och finare bliva jordens
smådelar, vilka omgiva sig med ett hölje av växt jord, vilken är växternas föda.
Gödsling är nyttig, emedan den bidrager till jordens luckring, men är eljes
obehövlig.
Om arten av den växtnäring, som växterna hämta från jordpartiklarna,
uttalade sig ej Tull, men en av hans anhängare, Duhamel
Dumonceau (sid. 240) förklarade saken så, att de feta och saltaktiga ämnen, som
finnas i jord och gödsel, befordra tillväxten. Hans svenske samtida
J. G. Wallerius ansåg väl likaså, att växterna upptaga jämte luft
och vatten även »det feta» (= mullartade ämnen) ur jorden, men då de
enligt hans mening bilda såväl sina »feta och oljaktiga» (= organiska) som
sina jordaktiga delar eller salter, skulle blott vatten och luft vara nödvändiga
näringsämnen. Mot slutet av 1700-talet blevo de organiska jordbeståndsdelarna,
som bildas av multnade växt- och djurdelar, eller humus, ansedda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
