Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildats i ett flertal italienska städer, hade den största betydelse för
tankeutbytet i ekonomiska ämnen och utvecklingen av den ekonomiska frihetens
idéer, och deras handlingar äro viktiga källor för kännedomen om landets
jordbruk. Akademierna i Florens, Vicenza och Padova voro utrustade med
försöksfält.
FÖRFATTAREVERKSAMHETEN på lantbrukets område blev synnerligen
livlig under 1500-talet, särdeles rörande vin-, oliv-, trädgårds- och
silkesodling,[1] avtog åter under det 17:e av krig uppfyllda århundradet, men blev åter
under senare delen av 1700-talet omfattande. Bland arbeten rörande det
samtida jordbruket märkes främst det år 1550 av Agostino Gallo
utgivna Le dieci giornate delia vera agricoltura, vilket utkom i ökade
upplagor (Tredici och Venti giornate) och blev sin tids förnämsta
jordbrukshandbok i Italien. Camillo Tarello var genom sin Ricordo
d’agricoltura (1657) en förelöpare till Jethro Tull (sid. 314) som förespråkare
av radsådd och intensiv bearbetning av jorden. Från periodens slut märkas
främst Filippo Re med Elementi d’agricoltura appogiati alla storia
naturale (1798) och Giambattista Gagliardo med Istituzioni
teoreticopratichi di agricoltura (1800), båda talesmän för en förbättrad gödsling och
användning av hjälpgödselmedel såsom gips, märgel och torv. Ett av de
första veterinärmedicinska verk från den nyare tiden var Carlo Ruini’s
Anatomia del cavallo infirmito, av år 1591.
JORDEGENDOMEN i Italien bildade sedan gammalt till största delen
stora jordbesittningar, som tillhörde kyrkan, adeln och rika borgare i
städerna och som utarrenderades i smålotter. Självägande bönder funnos
huvudsakligen i de norra bergstrakterna och, om än mindre talrikt, i
övervägande vinodlande trakter i de sydligare landsdelarna. Endast i Savojen
och Ligurien utgjorde de jordägarnas flertal. Herremannajordbrukare
saknades så gott som fullständigt. Endast i de bevattnade delarna av norra
Italien, där det intensiva jordbruket krävde större driftskapital och
bevattningens anordning större brukningsdelar, voro arrendegårdarna något större,
men eljes voro i regel brukningsdelarna så små, att de svårligen kunde
lämna sin brukare mer än nödtorftigt uppehälle, och i allmänhet voro dessa
försänkta i ett armod, som förlamade deras företagsamhet och hindrade
alla framsteg. Härtill bidrog, att godsen, särdeles på Sicilien samt i Neapel,
den romerska Campagnan och Venetien vanligen utarrenderades genom
storförpaktare, vilka uppdrevo arrendeavgifterna till det högsta möjliga.
Jordägarna, som sällan bodde på godsen, blevo härigenom främmande för
dessa och deras brukare, och åtgärder för förbättringar kommo därför
sällan i fråga. Aven då ägaren var direkt intresserad i jordbruket, såsom
vid hälftenbruket, den vanliga upplåtelseformen, var förhållandet detsamma
öller än sämre, i det att då jordägarens andel utgick endast av spannmål och
vin, brukaren vanligen förbjöds att odla foderväxter, och i de fall då han
skulle lämna även hälften av djurens avkastning, han icke fann sin fördel
i att öka dessas antal. Kreatursskötseln var därför inskränkt till det minsta
möjliga och gödseltillgången ringa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
