Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att söka sin föda på torra betesmarker, dessa huvudsakligen tillgodogjordes
som fårbete.
Hästaveln var obetydlig och saknades ofta alldeles hos bönder och
arrendatorer, emedan oxar och åsnor voro de vanliga drag- och lastdjuren.
Däremot bedrevs på de furstliga och adliga godsen en omfattande avel av
för ädelhet och torra former utmärkta hästar, vilka i stora flockar strövade
halvvilda kring i Appenninerna och voro mycket eftersökta till rytterihästar.
I de spanska besittningarna i södra Italien liksom, om än i mindre mån i
Lombardiet, införde landets herrar spanska hästar samt uppfödning och
dressyr efter sitt hemlands mönster. De italienska tävlade med de spanska
hästarna i anseende som eleganta ridhästar. På Corsica uppfödde bönderna
en medelstor, ädelt formad pony, vilken levde i halvvilt tillstånd på
betesmarkerna, och vars export var en viktig inkomstkälla.
Nötkreatursaveln hade i större delen av landet till huvudsaklig uppgift
att fylla behovet av dragoxar, och endast i alptrakterna och Norditaliens
floddalar mjölkproduktion. Djuren voro i större delen av landet av det
högbenta, långhornade, seniga, om den sydosteuropeiska steppboskapen
påminnande slag, som ännu där är den förhärskande, men i Norditalien mer
täta och korthornade, blacka djur, påminnande om den gråbruna
alpboskapen, varmed stammen också alltjämt starkt uppblandades, i det att
man på grund av de höga foderprisen i de bevattnade trakterna bedrev
blott obetydlig uppfödning utan köpte dräktiga kor »från andra sidan
bergen», särdeles från Graubiinden.
Under vinterfodringen och där naturliga betesmarker saknades, även
under större delen av sommaren, höllos djuren i mörka, trånga stall på en
utfodring, som till stor del bestod av löv, ogräs och annat mindervärdigt
foder, i norra Italien även grönfoder, inlagt till jäsning i behållare eller
jordgravar.[1]
Mjölkavkastningen var hos den förstnämnda boskapen i de södra och
mellersta landsdelarna obetydlig, men däremot hos den norditalienska efter
dåvarande förhållanden riklig. Gallo uppgiver på 1500-talet dess
medelmjölkning till en mängd motsvarande ända till 1,200 liter och A. Young
i slutet av 1700-talet dagsmjölkningen till 18—24 quarts (20—27 liter) och
årsavkastningen ända till 380 lbs (175 kg.) helfet ost och 114 lbs. (51 kg.)
smör, samtliga hans tal säkerligen för höga.
Mjölken användes huvudsakligen till beredning av ost, vilkens
försäljning utgjorde en viktig inkomstkälla i norra Italien. Parmesan-ost, som
bereddes av lindrigt skummad mjölk med stark skållning samt saltning i
lake, var mycket ansedd och var en viktig exportartikel. Även
Gorgonzola-osten från Lodi och Bergamo i Milanotrakten hade gott anseende.
Bufflar användes som dragare, företrädesvis i sumpiga trakter mest i
södern men även i Toscana.
Kreaturspesten härjade svårt under 1700-talet, med början redan år 1710,
men hade det goda med sig, att den uppväckte stort intresse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
