Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av färgväxter odlades vejde (Isatis tinctoria) och vau (Reseda luteola) i
södra och kräpp (Rubia tinctorum) i norra Frankrike, och av övriga
handels- och industriväxter saffran (Crocus sativus) i Provence, Languedoc
och Isle de France samt kardbenedikt (Dipsacus fullonum) företrädesvis i
kalkrika trakter.
Fodervallar. I överensstämmelse med de latinska .jordbruksförfattarna,
vilkas skrifter de nära följde, fästa äldre franska författare stor vikt vid
anläggning av fodervallar. De Serres framhåller, att dessa kunna lämna
betydligt större avkastning än naturliga ängar, och föreskriver utförligt,
huru de böra anläggas och vårdas. Om dessa föreskrifter vunno någon
tillämpning, är ovisst.
Däremot var odlingen av saint-foin eller lucerne (det senare namnet i
södra Frankrike) vanlig redan vid den nyare tidens början och denna var vid
1700-talets slut enligt A. Young den viktigaste foderväxten i rikets alla
delar. Den odlades enbär och insåddes i havre eller vicker och plägade
kunna bibehållas i 12—15 år. På grund av sin egenskap att förbättra
jorden, användes den som förfrukt för vin. I bevattnade trakter förvandlades
lucernåker genom övervattning till gräsvall.[1] Duhamel förordade
radsådd och rensning mellan raderna. Liksom esparsett, som växte vild i
kalktrakter och odlades i Dauphiné, användes lucern blott till hö men ansågs ej
tåla betning. Esparsettfrö användes även som kraftfoder.
Röd- och vitklöver växte visserligen vilda i Frankrike, men deras odling
infördes från Italien, franska Nederländerna och Burgund, varifrån
utsädesfrö alltjämt hämtades. Rödklöver ingick regelbundet i växelbruket i
Flandern och Elsass och användes så även i andra delar av landet, alltid som
ettårig gröda i rensådd. Men därjämte förordades den även som
beståndsdel av fleråriga vallar, i vilka den enligt Duhamel borde blandas med
engelskt rajgräs, varav frö erhölls från England, och knylhavre, här kallad
fromental.
Jämte dessa odlades även humlelucern, vilken från södra Frankrike, där
den odlades redan på De Serres tid, spred sig över rikets övriga delar,
samt pimpernell, vilken omkring år 1800 omtalas som odlad på torr mark
i södra Frankrike.
Till grönfoder odlades i senare delen av 1700-talet vicker, spärgel, cikoria,
ärter, råg och höstkorn. Man brukade också öka betet på trädan genom
att där sprida frånrensning från säd och frö.[2]
VINODLING intog i större delen av de centrala och södra landsdelarna
den främsta platsen i lantbruket och lämnade större inkomst även från
bergssluttningar och branter än den bästa sädesåkern. Då därtill kom, att
avsättningen av vin ej såsom av säd brukade hindras genom
transportförbud, maximipris och andra ingrepp, hade odlingen utbrett sig även på
de fruktbara slätterna, och dess angelägna arbeten vållade ofta
försummelse av åkerns grödor i de vinodlande distrikten. Dessa begränsades enligt
A. Young, i norr av en linje från Lothringens nordgräns till Loires
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
