Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mynning. Norr om denna hade vinet mer eller mindre undanträngts av
fruktträd. I de vinodlande trakterna hade jorden delvis styckats i så små lotter,
att dessa knappt kunde försörja sina ägare, delvis övergått i kapitalisters
ägo, vilka skötte dem med lejt folk. Vindistrikten ansågos därför hava den
fattigaste befolkningen i riket, men deras jordlösa arbetarebefolkning kunde
i allmänhet finna arbete året om.
Vinodlingens skötsel finnes utförligt beskriven hos de ofta nämnda
handboksförfattarna.
TRÄDGÅRDSSKÖTSELN vann under den nyare tiden ej blott en
allmännare spridning i alla delar av landet utan ock en hög utveckling, så
att Frankrike på detta område och särskilt i trädgårdsanläggningskonst och
fruktodling kom att intaga främsta platsen i Europa. En anledning till
denna framgång var, att trädgårdsodlingen riktades med en mängd nya
arter först från de nyupptäckta länderna och sedan, då den botaniska
vetenskapens pånyttfödelse inträtt, genom sändningar från resande botanister,
till de botaniska trädgårdar som anlagts (de förnämsta i Montpellier 1596
och i Paris 1625), och från vilka nya arter och sorter spredos.
Trädgårdsodlingen gynnades också av den smak för lyx, som blev allt mer
förhärskande hos de högre klasserna och vid hovet, varom ock åtskilliga berömda
park- och trädgårdsanläggningar från dessa tider ännu vittna. Härtill kom
slutligen under revolutionstiden de kraftiga åtgärder, som vidtogos för
skogsplantering och plantering av fruktträd efter vägarna, för vilka
ändamål talrika trädskolor anlades. Åtskilliga berömda författare
avhandlade också trädgårdsodlingen, såsom Ch. de l’Ecluse (Clusius),
vilken gjorde den holländska blomsterodlingen känd i Frankrike, B. d e
Palissy (sid. 222) och Ol. De Serres (sid. 237) samt De la
Quintiny, vilken äras som grundläggare av den moderna fruktodlingen och
vars arbete Instruction pour les jardins fruitiers et potagers (1690) länge
var den förnämsta handledningen i trädgårdsskötsel.
Trädgårds- och parkanläggningskonsten följde till en början nära den
italienska renässansstilen och den ur denna utvecklade barockstilen (sid.
230), vilken utförligt beskrives av De Serres i hans Théatre
d’agriculture. Småningom inträdde vissa förändringar. Den italienska stilens
regelbundna former bibehöllos, men terrasser saknades vanligen, och
huvudvikten lades på parterrer, som upplivades genom stiliserade
arabeskornament av blom- och bladväxter, vilket betecknades som brodér- eller fransk
parterr. Sin högsta och ståtligaste utbildning fick denna stil i den av
Ludvig XIV:s trädgårdsarkitekt André Lenôtre (1613—1700) anlagda
slottsparken i Versailles, som blev mönstret för den franska trädgårdsstilen,
vilken under den följande tiden blev förhärskande i slottsträdgårdar även
i övriga länder norr om Alperna. Det för densamma utmärkande är en
regelbunden plan kring en mot huvudbyggnaden vinkelrät huvudaxel, en
parterr med breda grässlänter i sakta stigning upp mot byggnaden och, där
terrängen ger anledning därtill, breda trappor och ramper. I planen
ingingo breda kanaler och dammar, och den öppna parterren omslöts av höga
väggar av klippta träd, kantade med bildstoder. Parterren pryddes av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
