Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Köksträdgården framhålles av De Serres som en inkomstbringande
del av trädgården, om god avsättning för färska produkter i rätt tid kunde
påräknas. Denna odling utvecklades till största omfattning och högsta
ståndpunkt i närheten av Paris, där i slutet av 1700-talet drivning i bänk
infördes av en trädgårdsmästare Fournier. År 1792 skall drivning av
vit sparris och kort därefter av den gröna sorten ha börjat. Blekning av
köksväxter genom ombindning, jordtäckning eller inplantering i källare fick
också mot periodens slut stor användning.
Jämte de redan tidigare odlade omtalas en stor mängd nya arter eller
sorter, såsom svartrot och blomkål (införda på 1500-talet från Italien),
trädgårdsbönor, tomater, åtskilliga sorter av melon, socker- och märgärter,
kålrabi, svensk kålrot (rutabaga, efter frö, sänt av överdirektör
Edelcrantz), broccoli, romersk sallad[1] m. fl.
En yrkesmässig fröhandel omtalas under senare delen av 1700-talet
vara börjad av firman Andrieux, i vilken senare ingick Philippe
Victoire Levêque Vilmorin (1746—1804), bemärkt botanist och
mycket anlitad av regeringen som sakkunnig i frågor rörande växtodling.
Denna firma, Vilmorin-Andrieux, har allt sedan intagit en
ledande ställning ej blott som fröhandlare utan även genom införande av
utländska växter i odling och från 1800-talets början som växtförädlare.
Undervisning i trädgårdsodling började under revolutionstiden meddelas
i flera statens trädgårdar, såsom vid Jardin des plantés och i
Luxemburgträdgården i Paris, vid Malmaison och Trianon.
Mot insektskador å odlade växter hade redan år 1732 ett
parlamentsbeslut ålagt varje odlare att förstöra insektlarver i sina odlingar. Detta
påbud förnyades år 1796, så att dylik larv-förstöring (échenillage) blev
obligatorisk och skulle utföras på viss dag, som blev densamma för hela
riket trots olikheterna i klimat.
HUSDJURSSKÖTSEL. Endast i en del lågt liggande trakter kring de
större floderna och i Normandie funnos goda ängsmarker i någon större
omfattning. Eljes voro i allmänhet slåtterängar sällsynta och hötillgangen
till vinterfoder ringa. Då samtidigt betesmarker vanligen funnos i
överflöd, var det vanliga förhållandet, att kreatursantalet vid betestidens
slut måste starkt minskas genom nedslaktning, men dock oftast flera
kreatur övervintrades, än som kunde få tillräcklig föda. I de trakter,
huvudsakligen Flandern, där rotfruktsodlingen vann större omfattning,
ökades väl tillgången på vinterfoder härigenom, men då de då odlade
rotfrukterna ej höllo sig längre än under förvintern, var även här möjligheten
att väl framföda djuren över vintern föga ökad. Ej heller där rödklöver
och lucern odlades, skedde detta i så stor omfattning, att förhållandena voro
avsevärt bättre. Detta blev däremot förhållandet i sydvästra Frankrike,
då man där börjat odla majs, som gav en betydligt ökad tillgång på både
strå- och kärnfoder, synnerligen som även odlingen av andra
grönfoderslag här tilltog, och även bevattningsängar och lucernvallar här lämnade
stora foderskördar. Det var därför, såsom ock A. Young framhåller,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
