Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
broderimönster i blommor och buxbomkanter med botten av färgad sand.
Även förekom, att parterren bestod av gräsmattor i växlande figurer inramade
av en platebande, kallad boulingrin (efter det engelska bowling green).[1]
I 1700-talets senare del började den engelska parkstilen tillämpas även i
Frankrike men, särdeles under inverkan av den franska revolutionens smak
för enkelhet, blev den här befriad från de konstlade prydnader, såsom de
små hyddor, schweizerstugor och tempel m. m., varmed den i sitt hemland
börjat att utsmyckas. Parken vid le Petit Trianon liksom flertalet parker
i Paris äro anlagda efter denna förenklade engelska stil.
Såväl i handböcker (t. ex. De Serres’ Théatre d’agriculture) som i
kataloger från plantskolor omtalas en stor mängd arter och sorter, av vilka
åtskilliga prydnads- och fruktsorter ännu äro i odling. Av mer kända
prydnadsträd infördes den orientaliska platanen och hästkastanjen från
sydöstra Europa eller den främre orienten på 1500-talet, en mängd
amerikanska arter, bland dem den falska acacian (kallad Robinia efter Henrik
IV:s trädgårdsmästare Robin) år 1601 och tulpanträdet i början av
1700-talet samt askbladig lönn och rödlönn (Acer Negundo och rubrum) i slutet av
seklet. Av mer kända blomväxter infördes Camellia från Japan år 1739.
Hortensia från Kina år 1788 och Chrysanthemum från Indien år 1789.
Fruktodlingen intog i regel i ekonomiskt avseende främsta platsen inom
trädgårdsskötseln. I de norra landsdelarna hade äpple- och päronodlingen
stor omfattning för beredande av äpple- och päron vin (cidre och poiré),
av vilka det förra blev den vanliga drycken i norra Frankrike. Allmänt,
om än mindre än de förra, odlades också körsbär och plommon i hela
landet, liksom valnöt och kastanje i de mellersta och södra provinserna. I
södra Frankrike intog olivodlingen betydande arealer och tävlade på vissa
trakter med vinodlingen i ekonomisk betydelse för jordbrukaren. Där
odlades dessutom i mindre skala fikon, mandel, persikor, aprikoser samt i
de varmaste och mest skyddade trakterna granatäpple, oranger,
pomeranser och citroner. Vidare omtalas vita och svarta mullbär, kvitten samt
krusbärs- och hallonbuskar. Antalet fruktträdsorter växte starkt. År 1803
omtalas i en förteckning från en trädskola 500 sorter.[2]
Fruktträd (utom mullbärsträdet) ympades eller okulerades, äpple på
stammar av vildapel, doucin och paradisäpple.[3]
Ympningen borde (enligt De Serres) upprepas flera gånger, varje
gång högre upp på den förra ympen, emedan därigenom erhölls kraftigare
tillväxt och ädlare frukt. Även äldre träd ympades. De Serres omtalar
även avsugning (efter Columella) men avråder från att använda detta
förökningssätt, såsom besvärligt och långsamt. De Serres förordar
odling på spalier; likaså De Quintiny, som framhåller, att större och
ädlare frukter därigenom erhållas. På beskärning och pincering lades stor
vikt för att giva kronan lämplig form och att på äldre träd framkalla ny
kraftig tillväxt.[4]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
