Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liggande lägenhet att jämföra sin ställning med den frihet, som deras schweiziska
ståndsbröder tillkämpat sig. De sammanslöto sig i förbund sådana som Der
Bundschuh, Der arme Conrad och Der windische Bauernbund. Dessa
igångsatte resningar, varvid de under åberopande av de kyrkliga reformatorernas
fordran på andlig frihet även krävde befrielse från världsligt förtryck.
Således utfärdade de schwabiska bönderna år 1525 i samband med den sista,
mest omfattande och mest elakartade av dessa upprorsrörelser, vilken året
förut börjat och sträckte sig ända upp i Thüringen och Sachsen, ett upprop,
vari de i 12 artiklar fordrade ej blott kyrklig frihet och rättvis rättskipning,
utan även livegenskapens upphörande, rätt till jakt, fiske och skogsfång,
begränsning av tjänsteplikt och andra bördor till vad fäderna utgjort, samt att
tionden skulle tillfalla blott de präster, som klart predikade Guds ord men i
övrigt användas för kommunens behov. De förklarade sig dock villiga att
avstå från dessa fordringar, i den mån de visades strida mot Guds ord.
Denna resning nedslogs liksom de föregående snart, och för de våldsdåd
med mord och brand, vartill bönderna gjort sig skyldiga, utkrävdes en hård
vedergällning. De dödades i tusental, och oerhörda böter utkrävdes.
Förtrycket ökades, hoveritjänsten utsträcktes och livegenskapen
återupplivades, allt med syfte att dämpa böndernas dåraktiga revolutionära sinne.
Det blev en allmänt gällande grundsats även i de landsdelar, som ej deltagit
i upproret, att bönderna ej fingo lämna godset utan jordherrens tillstånd och
ställande av godkänd borgen, att de ej fingo ingå giftermål utan jordherrens
godkännande, samt att deras barn voro skyldiga att bliva dennes tjänare mot
av överheten fastställd lön och ej bliva yrkesmän utan hans medgivande.
Bönderna kallades numera ej blott »bundna vid torvan» (glebœ adscripti)
utan livegne (proprii homines).[1]
I Ungern blev böndernas livegenskap under de adliga godsherrarna
lagligt fastställd vid den nyare tidens början, och den förvirring, som fortgick i
dessa länder ända till deras förening med det habsburgska väldet 1711, under
upprepade krig med turkarna, strider mellan tronpretendenter och mellan
olika partier av adeln, mellan hög- och lågadel samt mellan olika religiösa
bekännelser, gjorde landets politiska och ekonomiska ruin allt djupare och
böndernas förtryck allt svårare.
I Tyskland och Österrike medförde väl furstarnas ökade makt större
rättssäkerhet, som gynnade de fredliga näringarna, men då riddare och adel
härigenom tvungos att söka sin utkomst, ej som förr genom plundring och
rov utan från sina jordagods, gick detta i viss mån ut över bönderna. För
att öka den inkomstbringande spannmålsodlingen förstorades huvudgårdarna
genom indragning av bondgårdar, varigenom arbetsbördan ökades och
fördelades på färre godsbönder (s. 146). Därtill kom, att då det ej ännu ansågs
ståndsmässigt för adeln att själv sköta sitt jordbruk, det blev vanligt att
utlämna go.dsets förvaltning åt en Maier mot viss del av avkastningen eller
att helt bortförpakta det med tillhörande rättigheter till arbete och varor från
underlydande bönder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
