Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1738) och mot indragning av bondgårdar utom på grund av svårare
förseelser och då mot full ersättning för gårdens värde enligt uppskattning.
Fredrik den store fortsatte reformerna. Han förordnade år 1777,
att alla under kronan lydande bondgårdar skulle vara bondens ärftliga be-
! sittning, genomdrev i provins efter provins livegenskapens upphävande och
förbjöd år 1740 i hela konungariket indragning av bondgårdar och
husmanslägenheter. Är 1764 skärptes detta påbud därhän, att alla sådana gårdar,
som indragits efter 1740, skulle inom ett år återupprättas och besättas med
innehavare, men ännu bibehölls böndernas skyldighet att stanna på godset
till husbondens tjänst genom att övertaga en gård till brukning eller på annat
sätt. De underhavandes arbets- och produktprestationer skulle enligt
förordning 1784 vara bestämda och införas i urbarier, som skulle upprättas
för alla gods och byar. Arbetsplikten borde nedsättas från det vanliga, 5—6
dagar i veckan, till 3—4.
Då fransmännen besatte de västra tyska landsdelarna, införde de den år
1789 av den franska nationalförsamlingen beslutade fulla bondefriheten, och
slutligen genomfördes den i övriga delar av den preussiska monarkien på
initiativ av den reformvänliga statsministern Heinrich Friedrich
Carl v. Stein genom ett edikt av den 9 okt. 1807, varigenom böndernas
»Erbunterthänigkeit» upphävdes och de fingo full likställighet med andra
stånd, men rätt förbehölls godsägarna att dela och som ärftligt arrende
upplåta all slags jord och även att indraga och sammanslå bondgårdar, om ej
åbons ärftliga innehav hindrade det. Det sålunda skapade förhållandet
mellan godsherrar och bönder bestämdes närmare genom flera senare
förklaringar, och genom ett edikt den 14 sept. 1811 fastställdes, att bonden skulle
hava oinskränkt äganderätt till sin jord och vara fri från alla
tjänsteskyldigheter till godsherren men skulle i ersättning till denne avstå 1/3 av sin jord,
om han hade ärftlig besittningsrätt och eljes hälften. En inskränkning häri
gjordes dock 1818 så till vida, att frigörelsen ej skulle gälla gårdar av så
ringa storlek, att de ej kunde bilda självständiga jordbruk, och ej utgårdar,
— en inskränkning som skedde för att ej godsen skulle blottställas för brist
på jordbruksarbetare.
I övriga delar av Tyskland, där de större jordbruken voro jämförelsevis
få, genomfördes böndernas frigörelse utan denna begränsning, med den
påföljd att mångenstädes småjordbruken blevo oproportionerligt talrika.
Reformerna genomfördes för övrigt olika fort i de särskilda staterna. I Bayern,
där böndernas förtryck var hårt, erhöllo först blott kronobönderna arvsrätt
till sina gårdar och lättnad i sina bördor och mot århundradets slut blev
vanligt, att godsherrarna självvilligt avlöste tjänsteplikten mot bestämd skatt,
men först 1808 upphävdes livegenskapen här fullständigt. Även i övriga
delar av södra och mellersta Tyskland var arbetsplikten i allmänhet
begränsad eller avlöst mot penningearrende före århundradets slut, men
livegenskapen upphävdes fullständigt i Wurtemberg först 1817 och i Kur-Hessen
så sent som 1830.
Inom det habsburgska väldet påbjödo Maria Theresia (1740—1780)
och Joseph II (1780—1790) reformer i samma riktning. Båda leddes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
