Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befallde konungen skiftets genomförande endast å kronans domäner, men nöjde
sig i övrigt med att mana sina ämbetsmän att befordra ägodelningarna på
frivillig väg och att fastställa de allmänna grunderna för skiftesförfarandet.
Då emellertid hans strävanden mötte motstånd, fingo maningarna formen av
stränga befallningar. För skiftet inrättades år 1770 en överkommission, och
i en följande år utfärdad skiftesstadga för Schlesien påbjöds som »beständig
lag», att all ägogemenskap och ägoblandning, som hindrade åkerbruket och
det fria bruket av åker och äng, skulle alldeles upphöra. Varje delägare
i gemensamma ägor erhöll rätt att fordra skifte. I ett senare
reskript år 1774 till kammarrätten fastställdes skiftesförfarandets
enskildheter ytterligare.
Konungens mäktiga vilja hade visserligen till följd, att ett rätt stort antal
skiften verkställdes men under hans efterträdare bedrevs det lamt, och det
var först under följande århundrade, som saken åter upptogs med kraft.
Av övriga tyska stater var det egentligen blott i Hannover, Schleswig och
Holstein som skiften mer allmänt genomfördes och där på grund av
bondesamhällenas egna beslut och i samråd med godsherrarna.
KREDITVÄSEN. Åtskilliga omständigheter hade medfört ett stort behov
av kredit för de större jordägarna. Sådana voro utarmningen genom de
ständiga krigen, behovet av medel för att utlösa medarvingar vid de allt vanligare
arvskiftena efter jordägare, för uppsättning av vid arvdelning frånskiftade
egendomar och för de med böndernas, frigörelse följande kostnaderna samt
slutligen den fortgående övergången från naturahushållning, vid vilken
lantbruket var inriktad på fyllande av eget behov av förbrukningsvaror, till
penninghushållning med produktion av saluvaror, under det att de egna
behoven fyllas genom inköp. De härav framkallade svårigheterna voro synnerligen
tryckande i Schlesien, där godsägarna hårt betungats av det sjuåriga kriget.
För att upphjälpa den nyförvärvade provinsen lät Fredrik den store
utföra en undersökning av godsherrarnas skuldbelastning och möjligheten
att lätta den genom anskaffning av billiga stående lån. I kännedom om
konungens avsikter föreslog köpmannen Diedrich Ernst Bühring
en låneform, som förenade förpantningens säkerhet med börspapperens
lättrörlighet, genom att lånen skulle upptagas gemensamt mot skuldbrev, för
vilka samtliga låntagarnas jordegendom stod som säkerhet. Hans plan
gillades av konungen, vilken år 1769 fastställde i överensstämmelse därmed
avfattade grunder för hypoteksföreningar. Den 15 juli 1770 utfärdades
reglemente för die Schlesiske Landschaft, ett kreditförbund av adliga godsägare.
Delägarnas gods avkastningsvärde, beräknat såsom det tjugudubblade värdet
av godsets nettoavkastning, inregistrerades hos förbundet som grund för
delaktigheten. Ouppsägbara amorteringslån skulle beviljas delägarna mot
skuldebrev (»lederne Briefe» = pergamentsbrev) och utlämnades i form av
förbundets på innehavaren ställda obligationer, som han själv fick avyttra.
Obligationerna skulle gälla med panträtt i första hand i låntagarens gods men
med subsidiär säkerhet i alla hos förbundet belånade gods och dettas övriga
tillgångar. Förbundet ägde att kontrollera det belånade godsets skötsel och
att vid försummad annuitetsbetalning försälja det. Förbundets högsta styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
