Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I vissa landsdelar förekommo andra för dem egendomliga växtföljder.
Således fick mångenstädes den lätta jorden ligga i flerårigt trade, varefter
följde bovete och därefter havre.
I Böhmen och Schlesien förekom 4—5, i det fruktbara Hannadistriktet i
det förra landet t. o. m. 6 skiften utan trädning, med foderväxter
omväxlande med säd.
Här och var började man också att på den lättare jorden använda
mellangrödor, dels lupiner till gröngödsling före rågen, dels bovete, raps eller rovor
insådda i stubben efter sädesskörden.
I alptrakterna bibehöll sig alltjämt det gamla Egartenwirthschaft (sid.
130), vid vilket åkern efter 1—2 års säd fick återgå till gräsbörd.
På liknande sätt hade uppkommit det i Holstein vanliga Schlag- eller
Koppelwirtschaft, så kallat därav att jorden var delad i skiften (Schläge eller
Koppein) med följande ordning: 1) vallbrottshavre: 2) träde; 3) höstsäd;
4) vårsäd; 5 höst- eller vårsäd; 6—10) bete.[1]
Detta brukningssätt började på 1730-talet i Mecklenburg undantränga
treskiftesbruket, men här var det sädesåkern, som igenlades till vall och för
att giva sädesodlingen, som förblev huvudsaken, bättre villkor, trädades
vanligen vallbrottet (Grünbrache), varefter följde råg, havre och bovete. Då
flera sädesskiften än 3 togos, insköts rent trade mellan två av dessa, dock
brukades ej mer än 6 sädesskiften, och jorden fick ej ligga i gräs mer än
3—4 år. 11-skiftes koppelbruket, som blev mycket vanligt, fick sålunda
följande sammansättning: vallbrottsträde, höstsäd, vårsäd, gödslat svartträde,
höstsäd, 2 år havre, 4 år gräs.
I Mark-Brandenburg började koppelbruket intränga omkring sekelskiftet,
men här blev vanligt att inskjuta en potatisgiöda mellan sädesskiftena,
varigenom detta s. k. Märkiska koppelbruket blev intensivare än de förut
nämnda.
En år 1791 av K. Vetenskapsakademien i Berlin utlyst pristävlan om
koppelbrukets användbarhet, särskilt i Brandenburg, framkallade en mängd
skrifter för och mot detsamma, och det huvudsakliga skäl, som anfördes mot
koppelbruket, var farhågan för minskade brödsädesskördar.
Mossodling med upprepad bränning, vanligen efterföljd av odling av
bovete, blev efter holländskt föredöme vanlig i Nordtysklands mosstrakter.
Likaså spred sig upprepad bränning av jorden, där så behövdes, medels
tillförda brännbara ämnen, s. k. kyttande, men erfarenheten lärde snart, att detta
hastigt nedsatte jordens fruktbarhet. Sedan jorden hackats och brännts 3—5
år å rad, blev den »dödbränd». Man måste då låta jorden ligga under många
år, innan en ny yttorv bildats, som åter kunde brännas.
Så småningom tog mossbränningen en sådan fart, att den började bliva
besvärlig och inskränkning måste göras. Viltet flydde ur skogarna, så att
skogvaktarna vid de kungliga jaktparkerna klagade däröver, och det var
nog förnämligast detta, som gjorde, att man började lagstifta mot
bränningen. Helt och hållet kunde den dock icke förbjudas, ty detta hade varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
