Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av oljeväxter odlades för övrigt raps mycket i Rhenlandet, rübs i
Thüringen samt vallmo i Donauländerna.
Humleodlingen fick ökad omfattning och drevs i största omfattning i
Böhmen och Baiern men även i Sachsen, Brandenburg och Pommern. I
Bayern påbjöds år 1750 plantering av humle, där fruktodling ej hade
framgång. Betecknande är, att i kurfursten Augusts skogsordning för
Sachsen intogos bestämmelser för att hindra skogsskövling genom avverkning
av humlestänger.
Bland fabriksväxter odlades vejde (Isatis) under 1500-talet i stor
omfattning i Rhenlandet och Thiiringen, där Erfurt blev huvudort för
vejdehandeln, men även i Sachsen, där dock kvaliteten blev sämre. Emellertid
undanträngde indigo, som infördes från Ostindien, trots motståndet mot
denna »frätande djävulsfärg», allt mer vejdefärgen, och denna odling
upphörde under det 30-åriga kriget. Odlingen av krapp (Rubia) spred sig
däremot vidare från Elsass, dit den införts under Carl V, och förblev
betydande i Rhenlandet; safflor (Carthamus) förekom också i dessa
landsdelar men blott i mindre omfattning.
Slutligen må nämnas att av kryddväxter saffran odlades mest i
Österrike, svartkummin (Nigella) och anis i Thüringen.
Vinodlingen, som vid den nyare tidens början nått över hela Tyskland,
inskränktes åter i de landsdelar, där klimatet var mindre gynnsamt, så att
dess nordligaste, spridda utposter voro i Sachsen, Schlesien, Brandenburg
och Thüringen, och bibehöll större ekonomisk betydelse blott i Rhenlandet
samt de sydtyska och österrikiska länderna.
TRÄDGÅRDSODLING. Fruktodlingen fick under 1700-talet en betydlig
omfattning även vid böndernas gårdar, vartill det intresse, som många tyska
furstar ägnade densamma, kraftigt bidrog. Främst märkes på detta som på
andra områden Fredrik den store, vilken år 1740 befallde sina
domänkamrar att sörja för plantering av fruktträd och sedan stadgade böter
för samhällen, som visade försumlighet i denna sak. År 1754 anbefallde han
plantering av fruktträd efter de allmänna vägarna och anställde undervisare,
Kreisgärtner, att var inom sitt distrikt lämna råd och biträde vid anläggning
av trädskolor. Knappt mindre energiskt verkade Maria Theresia och
Joseph II för fruktträds plantering, med den framgång, att Österrike
samt vissa delar av Steiermark, Mähren och Böhmen blevo starkt
fruktodlande länder. Kunskapen om en ändamålsenlig skötsel av fruktträden,
beskärning, föryngring och förädling samt om bekämpandet av trädens
sjukdomar spred sig från Frankrike, där denna odling stod högst i Europa.
Härifrån infördes också åtskilliga nya sorter.
Dessas antal var redan enligt Heresbach och Colerus (sid.
272) betydligt, och bland dem åtskilliga, vilka ännu äro i odling, såsom
Borsdorff-, vin-, jungfru- och melon-äpple, Zapfen-, Bon-chretien- och
Augusti-päron, amareller, Marunke- (gula ägg-), Spilling-, ungerska och
damascenerplommon samt sviskon. En rik litteratur om fruktodling och
fruktsorter uppstod på 1700-talet. Särskilt märkes det försök till en
systematisk indelning av fruktsorterna, som gjordes av Diel i Ems (1756—1839)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
