Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Schweitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styckning av jordegendomar, dá denna ansågs medföra fara, att de
uppkomna hemmansdelarna ej skulle kunna utgöra jordränta och tionde. För
att skydda sig häremot införde såväl enskilda jordherrar som stadsstyrelser,
att hela samfälligheten blev gemensamt ansvarig för utskylderna.
Emellertid uppstodo trots lagar eller förordningar eller efter särskilt
medgivande av menigheter och myndigheter nya gårdar såväl genom delning av
de gamla som genom intag och byggnader på allmänningen, varmed ock
följde delning av ägolotterna i byns inägor. Till denna utveckling bidrog
det förhållandet, att den gamla sedvanerätten, att jordegendom odelad ärvdes
av en av arvingarna, allt mer fick vika för lika arvsrätt, liksom ock
industriens tillväxt, varmed följde arbetares strävan att förvärva sig en
bostadslägenhet med ett jordstycke. För bydelägarna själva var det också önskvärt
att genom upplåtelse av dylika lägenheter skaffa sig tillgång till hantverkare.
På detta sätt ändrades småningom den ursprungliga lika
jordegendomsfördelningen, så att jämte herrgårdar och fogdegårdar samt hela bondgårdar
(Huben) även halva och smärre delar av sådana (Schuposen) samt
lägenheter utan del i byägorna uppstodo. I många byar funnos knappt längre
några hela gårdar utan blott delar av sådana och huslägenheter.
Även föreningen av i olika samfälligheter belägna jordegendomar till
större besittningar sökte man motverka, så t. ex. genom förbud att föra hö
från en samfällighet till en annans område.
Allmänningsjorden, vilken ursprungligen var mycket omfattande, började
i 16:e århundradet särskilt på slättbygden att minskas genom uppodling och
övergång till enskild egendom. Sålunda var vanligt, att enskilda delägare
planterade fruktträd på allmänningsjord, vilket under 1600- och 1700-talen
t. o. m. blev ett allmänt åliggande, och den rätt till frukten, vilken den, som
planterat, erhöll för vissa år eller livstiden, övergick ofta till äganderätt även
till jorden. Även var det vanligt, att odlingar, som medgivits för viss tid,
genom hävd eller enligt särskild uppgörelse, blevo enskild egendom. Likaså
mark, vara med samfällighetens medgivande uppförts en byggnad, t. ex. en
fäbod (Sennhütte) på alpbete. Ej blott enskilda medlemmar av
samfälligheten utan även sammanslutningar för vissa ändamål t. ex. skogs- och
torvberedningsföreningar, ja även sammanslutningar av enskilda personer
oberoende av deras boningsort, såsom alpbetesföreningar, förvärvade delar av
allmänningen.
Den gemensamma betesrätten å samfällighetens inägor började under
1700-talet att anses som ett svårt hinder för jordbrukets förbättring, och i
många delar av landet, såsom år 1717 i kantonerna Bern, Vaud och Aargau,
hade rätten att inhägna ägor formligen erkänts, varvid jordägaren genom
en avgift till samfälligheten skulle lämna denna ersättning för förlust av bete.
Under inverkan av den fysiokratiska åskådningen ökades
allmänningarnas delning mellan delägarna under senare delen av 1700-talet. En reaktion
häremot visade sig genom en mängd lokala förbud mot försäljning och mot
inhägnad av allmänningsjord till enskild besittning, och sedan den
Helvetiska republiken bildats, utfärdades år 1799 ett provisoriskt allmänt
förbud att dela kommuns jordegendom. Under tiden intill 1803 delades dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
