Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Schweitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycken allmänningsskog, men från denna tid hava skogs- och
betesallmänningarna strängt bibehållits som sådana.
Nyttjanderätten till allmänning tillkom sedan gammalt alla kommunens
medlemmar, som hade egen härd, även sådana, som hade blott tomt men
ej del i byns övriga inägor, liksom brukare av annans jord, även de halvfrie.
Då den ursprungliga likheten i gårdarnas storlek upphörde, blev på somliga
orter brukligt, att nyttjanderätten bestämdes efter egendomens jordetal, hel,
halvt eller annan del av hemman, men vanligare så, att delägare fick släppa
på betet blott de kreatur han vinterfött på hemmaalstrat foder och taga
bränsle blott till husbehov. Delaktigheten i allmänning kunde dock även
övergå genom arv eller försäljning oberoende av äganderätt till inägor i
byn, ja även till personer ej tillhörande kommunen, något varemot dock
flera lokala förbud utfärdades.
EKONOMISKT FÖRMYNDERSKAP av styrelsen över jordbruket rådde
intill senare delen av 18:e århundradet. Byars och kantoners styrelser sökte
genom allehanda bestämmelser leda den ekonomiska verksamheten, så att
den skulle gagna samhällets intressen, och särskilt gällde detta de mäktiga
större städerna gent emot länspliktiga landsortsområden. Avsättningen av
dessas produkter inskränktes till den härskande staden, uppköp av livsmedel
på landet för aterförsäljning förbjöds, likaså förbjöds införsel av boskap till
bergsdistrikten för att hindra rasens försämring. Då naturförhållandena
medfört en specialisering av produktionen, så att bergstrakterna försågo
slättbygden med alster av husdjursskötseln och från denna erhöllo spannmål,
betraktades dessa leveranser som en skyldighet, och det förekom, att staden krävde,
att landsbygden skulle ordna sitt lantbruk efter stadens behov. Sålunda
förbjöd Bern år 1486 och sedan upprepade gånger trakter, där sädesodling var
lämplig, att tillverka ost och tillhöll år 1618 höglandet att använda mjölken
till beredning av smör och ej av den för staden långt mindre viktiga osten;
ystningen betecknades som ett oberättigat tilltag och ett samhällsskadligt
medel att fördyra smöret.
ÅKERBRUKET kvarstod liksom i grannländerna länge på en
ålderdomlig ståndpunkt. Detta berodde här som annorstädes väsentligen på de
hinder, som länsväsende och samfällighet i jordbesittningen utgjorde för
genomförande av reformer, men då länsväsendet bortföll, såsom redan under
medeltiden skett i skogskantonerna, så ledde detta t. o. m. till en
inskränkning i åkerbruket till förmån för den mindre arbetsamma och mer lönande
boskapsskötseln.
På slättbygden var treskiftesbruket rådande med undantag blott för
avlägsnare ägor, där sädes-gräsbruk (Egartenwirtschaft) användes, och i
alptrakterna var kanske det senare övervägande vid det lilla åkerbruk, som där
förekom. Byåkern låg i tegblandning, och tvång att följas åt i jordens
brukning rådde liksom allmän betesrätt på inägorna under den tid, då de ej buro
grödor. De odlade växterna voro huvudsakligen vete, spelt, råg, korn och
havre, varjämte i mindre omfattning odlades bönor, ärter, linser, lin och
hampa samt på trädesskiftet vita rovor. Av köksträdgårdsväxter omtalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
