Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Schweitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försummelse att hålla betesmarkerna fria från nedrasade stenar o. s. v.,
samt starkare betning, än växtligheten tålde, ha många alpbeten försämrats
eller t. o. m. måst övergivas. För att förebygga en dylik för bygden
ödesdiger utveckling och tillika förbehålla betena för ortens egna kreatur ha
sedan gammalt, troligen redan före nyare tidens början, bestämmelser
rörande hela menigheters eller korporationers men i viss mån även enskildas
alper fastställts.
Dessa bestämmelser plägade införas i urbarier för de särskilda alperna.
I dem plägade förekomma förbud att avyttra jordegendom i dalen och
därmed följande rätt till alpbete, en bestämmelse, som dock småningom
förändrats till förköpsrätt för samhällets medlemmar vid ifrågakommande
försäljningar. Likaså förekom förbud att låta djur från annan ort eller
tillhörande personer, som ej voro medlemmar av samfälligheten, släppas på
dennas alpbete. Då ett rätt förhållande mellan tillgången på vinterfoder och
alpbete var av stor vikt för dettas lämpliga utnyttjande, plägade det vara
förbjudet att vare sig avyttra hö från dalen eller dit införa sådant utifrån, det
senare för att förebygga, att flera kreatur vinterföddes, än som kunde finna
fullt sommarbete på bergen, där som nämnts alla med eget hö vinterfödda
djur, och endast dessa, fingo släppas på alpbetet. Säkraste medlet att
förekomma för stark besättning av alperna med betesdjur var dock att taxera
det antal kreatur, som de särskilda alperna kunde sommarföda. En dylik
uppskattning, »Stuhlung» eller »Seyung», i korätter eller Stösse omtalas i
Obwalden redan på 1400-talet och ingick i det äldsta av alla alpurbarier,
det år 1547 för Glarus antagna, vilket ansetts som ett efterliknansvärt
mönster. Korätterna fördelades på samfällighetens medlemmar i förhållande till
deras jordegendom i dalen. Tillämpningen av denna fördelning övervakades
av Alpzähler, valda av kommunen.
Alperna plägade efter sin användning för olika djurslag delas i
nötboskapsalper eller särskilda för mjölkande kor samt sinkor och ungdjur
(Sennten- och Galt-alpen), ävensom hästalper, och endast det bestämda
djurslaget fick då släppas på alpen.
Likaså förekom i urbarierna bestämmelsen om skyldighet för delägarna
att utföra röjnings- och skyddsarbeten å alpen.
MJÖLKHUSHÅLLNINGEN intog alltjämt den främsta platsen i den
schweiziska lanthushållningen, särdeles i alptrakterna. Dessas ostberedning
fick än större vikt än förr, då klostren, som tidigare varit centralpunkter för
osttillverkningen, försvunno och denna alltmer gick tillbaka i dalar och
slättbygder. Smöret avsattes huvudsakligen i landets städer, men osten blev
däremot en allt viktigare utförselvara. Av de olika lokala ostsorterna
omtalades redan före den nyare tidens början främst Emmenthaler och
Schabziger, den senare i synnerhet från Glarus, och på 1700-talet
Gruyère-(Greyerz-)osten från Juralandet, samt Spalen-ost för export till Italien.
Beredningen av ost och smör skedde enligt hävdvunna metoder, som
bevarades i minnet i form av tänkespråk (Vörteli).
Mjölken gräddsattes i låga bunkar av trälaggar, lergods eller glas i svala
källare. Smöret kärnades i stötkärnor, men omkring år 1600 började även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
