Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Schweitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mest kål och lök och av fruktträd mest äpplen och päron, mindre däremot
körsbär och plommon.
Under senare delen av 1700-talet började reformsträvandena att
framträda även i Schweiz. Enskilda naturkunniga och nationalekonomer
förkunnade de nya lärorna och föranledde bildandet av sällskap för deras
spridning och tillämpning. Bland dessa sällskap märkas främst Die
naturforschende Gesellschaft i Zurich, bildat 1747, och Die oekonomische
Gesellschaft i Bern, det senare stiftat år 1759 av Joh. Rud. Schiffli, vilken
nämnes som den främste målsmannen för lantbrukets reformerande. Snart
bildades i olika landsdelar liknande ekonomiska sällskap och filialer till
dem, vilka verkade genom spridning av skrifter, uppställande av prisfrågor
till besvarande, anställande av försök m. m.
Myndigheterna verkade också för reformers genomförande. Således
avskaffades bytvånget i Bern år 1805, den allmänna betesrätten på inägorna
i S:t Gallen år 1807, och den hävdvunna uppfattningen om jordägares
skyldighet att genom hägnad skydda sina grödor mot betesdjuren började vika
för fordran, att djurägaren genom hägnande av betesmark inom värnet
skulle hindra sina djur för att göra skada. Trädesbruket började inskränkas,
och potatis, rovor, lin samt klöver och esparsett att odlas på åkern — dock
de senare ännu med insådd blott i vårsädesskiftet, men ej i höstsäden,
varigenom odlingen av den tiondepliktiga brödsäden skulle kommit att
inskränkas. Av växter, som nu vunno insteg, omtalas bovetc och framförallt potatis,
som redan år 1697 skall hava införts från Irland men icke kommit i någon
allmännare odling, förrän hungeråren 1770 och 1771 lärt folket att uppskatta
dess värde.
Med foderodlingen på åkern följde här och var stallfodring av kreaturen,
och därmed ökad tillgång på gödsel, — allt detta dock nyheter, som infördes
blott hos enstaka framåtsträvande jordbrukare, men först under följande
århundrade vunno allmännare tillämpning.
ALPHUSHÅLLNINGEN, (Alpwirtschaft), som bestod huvudsakligen i
boskapsskötsel med litet eller intet åkerbruk, fortgick ännu intill nutiden
enligt gammal sed, sådan den varit åtminstone från 14:e århundradet.
Huvudvikten ligger på djurens betning, som börjar tidigt på våren på
ängarna i dalgången, därefter föras djuren i maj upp på de lägre
sluttningarna »Vorsassen», »Maisassen», och sedan vidare upp allt högre på
de i olika Staffel indelade Mittel- eller Kuh-Alpen, och ungdjur och sinkor
men framför allt får och getter på högalperna. På eftersommaren går
vandringen på samma sätt gradvis nedåt. Vinterfodret består av hö,
huvudsakligen från ängarna nere i dalen men delvis även från till »höberg»
undantagna lägre sluttningar och »vildhö» från för bete otillgängliga platser på
berget. Under sommaren gällde det också att bärga så mycket som möjligt
av »vildhöet» på branta marker, där boskapen ej kunde beta. På viss dag
fick denna skörd börja, och härvid rådde en tävlan, i det att den, som först
börjat slåttern på en plats, fick ensamrätt till densamma för det året.
Till följd av bristande omvårdnad till skydd mot snö- och jordskred,
utskärningar genom vattenströmningar samt förödelse av skyddande skog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
