Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rödklöver) mellan stråsädesgrödorna, ofta med mellangrödor, såsom rovor eller
spärgel sådda i stubben efter tidigt skördad säd, eller morötter insådda i
höstsädesbrodden. Inom sandjordsområdet var oavbruten rågodling vanlig
med spärgel som stubbgröda, eller på bättre sandjord med spärgel, potatis,
rotfrukter eller klöver mellan varje råggröda. Då en polder togs i odling,
brukade den först användas till växelbruk utan gödsling eller trade och, då
skördarna började avtaga, få gräsgå med insådd av vitklöver för att efter
25—30 år åter användas i växelbruk. Utsädesväxling ansågs hava stor
betydelse, för att grödorna ej skulle urarta.
Huvudsädet i sandjordsområdena var råg, som även användes i stor
omfattning till brännvinsbränning. Vete var däremot det viktigaste sädet på
därför lämplig jord, särdeles på den feta marskjorden, där dess styva strå
var en viktig egenskap. I bergstrakterna var spelt den allmänna brödsäden.
Vete fick återkomma flera gånger i växtföljden, i vilka det liksom utgjorde
den stomme, kring vilken övriga växter grupperades. I vissa trakter
efterföljdes vete omedelbart av blandsäd av vete, råg och spelt. Även havre,
antagligen endast vit vipp-, odlades mycket och var högt värderad på grund
av halmens och agnarnas fodervärde. Däremot odlades korn mindre och i
allmänhet blott som höstsäd (escourgeon). Bovete odlades allmänt på
sandjord som sista grödan i omloppet. Av baljväxter odlades mest åkerbönor,
vanligen som ensamgröda, lagda i plogfåran med stort radavstånd, eljes
begagnades ännu vid 1700-talets slut mest bredsådd. Av öriga baljväxter
omtalas ärter, vicker och linser.
Av rotfrukter odlades morötter och rovor sedan gammalt, de förra mest
insådda i höstsädesbrodden, de senare som stubbgröda. Potatis infördes
redan av botanisten Lecluse (Clusius) i slutet av 1500-talet men
odlades huvudsakligen i lyx- och klosterträdgårdar, tills den i början av
1700-talet blev mer spridd, och särskilt i Flandern hörde den mot
århundradets slut till de viktigaste grödorna.
Linodlingen hade största omfattning och ekonomiska betydelse i
Flandern och Hollands polder, där den i vissa trakter beräknades giva ända till
3/4 av lantbrukets inkomster. Den skedde därför med största omsorg, —
noggrann bearbetning av jorden, kreatursgödsel nedplöjd på hösten,
övergödsling med duvgödsel på våren, handrensning samt ofta uppsättning av
ett gallerverk av ribbor till stöd för de växande plantorna. Rötningen och
den följande bearbetningen var en specialitet för sydvästra Flandern, dit
linhalmen såldes från övriga landsdelar. Även hampa odlades allmänt i
vissa trakter.
Raps var en viktig gröda på den bättre sandjorden och odlades dels som
vinterraps med i plantsäng uppdragna plantor, dels, särskilt i Brabant, som
vårraps. Som oljeväxter omtalas i senare delen av 1700-talet även kinesisk
oljerättika, vitsenap och vallmo, av vilken sistnämnda omtalas såväl
grå-som vitfröig, med öppna och slutna fröhus. Vallmo gav visserligen mindre
skörd än raps och fordrade rikligare gödsling, men krävde mindre
bearbetning av jorden och angreps ej av insekter.
Krapp odlades mycket i Zeeland och tobak i synnerhet i trakten kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
