Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utrecht, särdeles hos småbrukare; denna odling fick Ökad betydelse, dá det
amerikanska frihetskriget avbröt tillförseln.
Foderodling fick större vikt, i den mån kreatursstocken ökades, under det
att ängarna och i synnerhet betesmarkerna minskades genom uppodling.
Spärgel var till en början den vanligaste åkerfoderväxten, men senare
infördes esparsett och klöver i odling. Rödklöver anses hava införts från
Spanien före den nyare tidens början. Även hundäxing upptogs till odling.
Vallodlingen rönte till en början motstånd från jordägarna emedan den
hindrade jordens vila under trädningen och ansågs utsuga jorden, men vann
småningom ökat erkännande och omtalas som »grundval för det belgiska
åkerbruket».
Ängarnas stora betydelse framhålles ofta med den motivering, att åkerns
avkastning var beroende av den gödsel, vartill ängshöet lämnade material,
och de vårdades därför noga.
Humleodlingen upptog mycket jord mellan Brüssel och Alost, vilken
senare stad var medelpunkten för handeln med denna vara, som här
underkastades offentlig klassificering.
TRÄDGÅRDSSKÖTSELN, som gynnades av det milda, fuktiga klimatet,
nådde tidigt en hög utveckling. Framför allt gällde detta blomsterodlingen.
Den år 1570 från Asien över Turkiet införda tulpanen och den möjligen
något tidigare införda hyacinten blevo modeblommor, vilkas odling blev en
specialitet för trakten kring Haarlem. Nya sorter betingade vanvettiga pris,
och särskilt blev tiden 1635—1637 känd för sin »tulpansvindel», liksom
1733—1734 för »hyacintsvindel».
Holland blev också berömt för sin varmhusodling av tropiska växter,
vilka den vidsträckta handelssjöfarten hemförde från avlägsna länder.
Odlingen i drivhus fick en stor omfattning och spred sig härifrån till det övriga
Europa.
Även köksväxtodlingen var högt uppdriven, särdeles i närheten av
städerna men förekom för övrigt vid varje gård eller koja, och gav, tack vare
flitig bearbetning och gödsling av jorden, noggrann ogräsrensning och ny
sådd omedelbart efter skörden, stor avkastning. Som mest odlade sorter
omtalas palsternackor, morötter, rovor, svartrot, savoykål, ärter, bönor, lök,
olika slag av sallad, spenat samt sparris.
I Belgien blev fruktodlingen mycket mångsidig och omfattande, —
äpplen, päron, plommon, körsbär, persikor, aprikoser och mispel omtalas som
de förnämsta fruktslagen.
Trädgårdsanläggningskonsten fick en egenartad utveckling. Det var här
som annorstädes renässancestilen, som tillämpades, men med parterren utlagd
i blomstersängar och gräsmattor, som bilda ett geometriskt mönster, täckta
lövgångar samt buskar och småträd klippta i allehanda konstiga former.
Dylika träd och buskar hava alltjämt förblivit en specialitet för de
holländska trädgårdsodlarna och härifrån spritts till det övriga Europa.
HUSDJURSSKÖTSELN utgjorde i det gräsrika låglandet lantbrukets
huvudsak, men kreaturens antal var stort och mycken omsorg ägnades dem
även i de övervägande sädesodlande trakterna för gödslingens skull. I den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
