Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Irland var smör mjölkhushållningens huvudsak. Redan i mitten av
1500-talet ägde en betydlig utförsel därav rum och tillväxte så, att den år
1800 översteg 200,000 ctw (10 mill. kg.). Smöret utfördes såväl till
England som till andra länder, och omkring 1770 anordnades smörbörsen i
Cork, som länge var det förnämsta centrum för smörhandeln, liksom det
irländska smöret åtnjöt det högsta anseendet i Europa.
Fåren voro vid det mindre framskridna lantbruket med riklig
tillgång på magra betesmarker de viktigaste bland husdjuren, och så blev än
mer förhållandet, i den mån kostnaderna för mänsklig arbetskraft och
svårigheten att skaffa sådan ökades. Antalet får var därför stort i alla rikets
delar, och hjordar på tusental djur omtalas från de stora godsen. Inkomsten
från djuren togs huvudsakligen genom ullen, vilken därför hade så
övervägande betydelse, att Markham utdömde fårens mjölkning, emedan
den minskade ullmängden. Även betenas förbättring ansågs sänka ullens
kvalitet, även om den ökade dess mängd. Ullen klipptes vanligen i juni;
tidigare brukades att lösrycka den, men detta förbjöds i en parlamentsakt
år 1634. Tidigare gick en stor del av den långa ullen till väverierna i
Flandern, där den var högt skattad såsom lämplig för kamning, under det att
den kortare ullen, som ej kunde tävla med den spanska, icke exporterades.
Då på Elisabeths tid (i slutet av 1500-talet) en inhemsk
vävnadsindustri uppblomstrade i England, minskades denna utförsel och förbjöds
slutligen.
Ullprisens nedgång under förra delen av 1700-talet hade visserligen något
minskat intresset för fåraveln, vilket visade sig genom att igenläggning av
åker till betesmark avtog, och uppgången i ullprisen under århundradets
senare del ändrade ej detta förhållande, då sädesprisen stego än mer.
Fårskötseln fortfor alltjämt att utgöra en viktig gren av lanthushållningen, men
djuren voro ännu vid slutet av 1700-talet[1] enligt Sinclair till större
delen av alldeles oförädlade slag, med sparsam och grov ull.
Vissa trakters får voro dock redan i äldre tid utmärkta för olika
ullrikedom och olika kvalitet på ullen. Sålunda erhölls den finaste, korta ullen
från de små, svarthuvade fåren i Shropshire och Hereford med Leominster
som centrum, under det att de i Cbtswoldområdet hade en längre, rakare och
grövre ull. Det senare var i än högre grad fallet med de storvuxna fåren i
Leicestershire och övriga Midlandgrevskap. Lincolnshires salta marskbeten
buro det största fårslaget med den grövsta ullen. Även Yorkshirefåren voro
stora med grov ull, blandad med raka hår. De waleska prisades för sitt goda
kött. Likaså de små förkrympta Shetlandsfåren, vilka hade en ringa mängd
fin bottenull, täckt av täta, grova täckhår. På Shetlandsöarna uppgives även
finulliga får hava funnits, vilka troddes vara av spansk härkomst.
Då senare fårens köttproduktion allt mer beaktades men ullkvalitetens
betydelse minskades, kom den förädling, som under senare delen av
1700-talet började ägnas detta djurslag, att huvudsakligen riktas på
kroppsstorleken och köttigheten. Föregångsmannen på detta område var, såsom ovan
(sid. 125) nämnts, Robert Bakewell, vilken av det högbenta, kantiga,
senvuxna fårslaget i Leicester- och Warwickshire genom urval efter de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
