Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
önskvärda egenskaperna utbildade den av kött- och ullrikedom samt
snabbvuxenhet utmärkta New-Leicester- eller Dishley-rasen. Denna fick inom
fåraveln något så när samma betydelse som fullblodsrasen inom hästaveln
och korthornet för nötboskapens förädling. Bakewell fick också snart
efterföljare vid förädlingen av olika raser, varvid man använde dels urval
av lämpliga avelsdjur, dels övergående korsning med Dishley-baggar, vilket
ivrigt förordades av Arthur Young.[1] Sålunda utvecklades de
kortulliga fåren i Sussex till den köttrika Southdownsrasen av John Elimän
å Glynde, och likaså Cheviotrusen i gränstrakterna till Skottland, och
Cotwolds i sydvästra England. Under inverkan av denna förädlingsriktning
blev ullen längre och grövre, den korta ullen hos hedfåren förändrades,
och man indelade numera ullen blott i lång- och medellång.
Vid periodens slut klassificerades fåren vid utställningen i Dishley- eller
New-Leicester-, Lincoln-, Teeswater-, Devon-, Exmoor-, Dorset-,
Southdown-, Norfolk-, hed-, Herdwick-, Cheviot-, Dun-, Shetländsk och Irländsk
ras. Merinofår hade införts från Spanien men hade ingen framgång, i det
att de ej kunde tävla med de inhemska raserna som slaktdjur och ullen
försämrades under inverkan av det fuktiga klimatet.
Svinskötseln. Från början av den nyare tiden omtalas otaliga
svinhjordar, som strövade kring i skogarna. Då svinskötseln huvudsakligen var
grundad på den föda djuren kunde finna i skogarna och på stubbåkrarna,
måste den naturligtvis omläggas, i samma mån odlingen fortskred och
ekskogarna med deras rika avkastning av ållon minskades. Äldre beskrivningar
på svinen i olika delar av landet tyda på, att ännu under 1700-talet
svinstocken var mycket blandad och delvis rätt olikartad, utan att ännu några
utpräglade raser bildats. Färgen växlade, så att både vita, svarta,
sand-färgade och fläckiga djur omtalas i de olika landsdelarna, utan att utmärkas
som särskilda slag. En mera bestämd rasskillnad framträder mellan de
stora, högbenta djuren med stora, framåtriktade, mer eller mindre
hängande öron och smärre slag med små uppstående öron. De senare, bland
vilka särskilt det svart- och vitfläckiga Berkshiresvinet ansågs lämpligt till
tidig gödning, uppgivas vanligen giva ett fastare och bättre fläsk än de
förra. Under 1700-talet började man litet varstädes; förbättra de inhemska
slagen genom korsning först med medelhavsrasen (neapolitanska,
portugisiska och maltesiska) och sedan den ostasiatiska (siamesiska och
kinesiska) rasen, båda utmärkta genom snabbvuxenhet, fin benbyggnad och stor
förmåga att bilda fett. Utbildandet av fasta rastyper följde först under
1800-talet.
Kaninavel omtalas vid början av 1700-talet som en god inkomstkälla
och bedrevs även i stor skala på kringärdade marker.
Fjäderfäskötseln hade sådan omfattning, att poultry-farms, d. v. s.
gårdar, där fjäderfäskötseln var huvudsaken, redan omtalas (t. ex. av
Worlidge på 1600-talet). Bland arbeten, vari fjäderfäskötsel avhandlas,
märkes främst Mascall, Husbandlye ordering and government of poultry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
