Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
densamma bosatta bönderna, hade redan på 1500-talet antalet fria bönder
minskats till en obetydlig del av lantbefolkningen. Dennas stora flertal bestod
av kronans, kyrkans och adelns godsbönder, vilka hade att till godsherren
avgiva en växlande (1/5—1/2) del av jordens avkastning. Dessa voro väl vid
den nyare tidens början personligen fria, men år 1592 hade registrering av
bönderna på godsen införts, och på Georgsdagen år 1597 utfärdades en
ukas, som förbjöd bönderna att lämna sin gård, varför böndernas
livegenskap brukar räknas från denna dag. Genom ett flertal förordningar under
den följande tiden försvårades allt mer för bönderna att undandraga sig
bundenheten vid godset, vilken småningom utsträcktes även till de fria
arrendatorerna.
Är 1604, då bönderna till följd av svår missväxt i stort antal lämnat sina
gårdar och strövade kring i skogarna, påbjöds, att de som där påträffades,
skulle vara skogsägarnas livegne, och 3 år senare, att godsägare inom 30
år, sedan bonde rymt, skulle äga återfordra honom. Är 1646 blev denna rätt
obegränsad till tiden. År 1649 fingo godsägarna rätt att underkasta sina
bönder kroppsstraff och förbjödos domstolarna att upptaga angivelsen av
bönder och trälar, om ej saken gällde högförräderi. År 1675 blev det formligen
tillåtet att sälja, bortskänka eller mot trälar bortbyta godsbönder med eller
utan deras jord. På detta sätt utplånades skillnaden mellan bönder och
trälar allt mer fullständigt.
Peter den store syntes väl ömma för bönderna samt manade till en
mänskligare behandling av dem och att, då försäljning av bönder ej kunde
undvikas, denna borde omfatta hela familjer, och ej enskilda medlemmar
skiljas från sina anhöriga, men bundenheten vid godset tillknöts än fastare,
då han förvandlade rökskatten till huvudskatt, för vars erläggande av
bönderna godsherrarna gjordes ansvariga, och dessa förbjödos att genom
frigivning minska godsets antal av bönder. I samma riktning verkade ock, att
godsherrarna ålades att var på sitt gods handhava rekryteringen.
En följd av dessa Peters förordningar och det därav föranledda
förtrycket av de livegne blev, att dessa i tusental rymde ut i skogen och
stepperna samt till andra godsägare, där de hoppades på bättre behandling, eller
till att taga värvning. Detta sista föranledde år 1742 en ukas, som förbjöd
att taga värvning utan husbondens medgivande och stadgade strängt
kroppsstraff, galgen eller straffarbete vid gruvorna i Sibirien utan föregående
rättslig prövning för den, som överträdde detta förbud.
Då Katarina II:s hänförelse för upplysningstidevarvets frisinnade
idéer föranledde henne att reformera landets rättsväsende, tillgodosågo
reformerna blott adelns och borgarnas intressen, men böndernas lämnades
obeaktade. Då den under Katarinas beskydd stiftade Ekonomiska
föreningen, vilken hade till uppgift att sprida kunskap och främja
fäderneslandets lanthushållning, hade belönat en prisskrift, som uttalade sig för
böndernas frigörelse, förbjöd kejsarinnan dess tryckning. Hon nöjde sig med
att söka avskaffa de mest skriande missbruken vid böndernas behandling,
såsom deras försäljning på auktion, men hon införde livegenskapen i
Lillryssland (1768—1772), förklarade (år 1792) bönderna som en del av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
