Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
godsherrarnas fasta egendom, dessas »arbetskapital», och utdelade till sina
gunstlingar mer än 150,000 kronobönder, som blevo sina nya herrars livegne.
Även den av henne år 1764 genomförda indragningen till kronan av alla
kyrkogods innebar en försämring av böndernas ställning på dessa gods, då
de i allmänhet där varit jämförelsevis mänskligt behandlade. Under
Katarinas tid anses böndernas förtryck hava nått sin höjdpunkt, och under
hennes efterträdare, kejsar Paul började en reaktion, i det att han sökte
införa en begränsning av godsägarnas rättigheter till arbete av bönderna,
vilket icke skulle få överskrida 3 dagsverken i veckan.
De frisinnade idéerna, som vid denna tid spredos över Europa, förberedde
också småningom marken för den frigörelse av bönderna, som under det
följande århundradet genomfördes.
JORDBRUKSKREDIT. Till stöd för de adliga godsägarna, vilka i stor
utsträckning lågo i händerna på ockrare, inrättades år 1754 en adelsbänk i
Moskva och en i Petersburg, rikets första offentliga kreditanstalter, vilka
utlämnade lån på 3 år mot säkerhet i adelsgods och 6 proc. årlig ränta. År
1786 uppgingo dessa banker i Rikets lånebank, vilken utlämnade odlingslån
åt godsägare på 22 år mot 8 proc. annuitet, varav 5 proc. ränta, varvid
högsta lånegränsen beräknades på grund av godsets antal »själar» (livegne)
och uppgick till i medeltal 70 rubel per själ. Under kejsar Paul (1794)
upprättades Rikets hjälpbank för adeln, från vilken lån på 2 år utlämnades,
även dessa begränsade efter det antal själar, lånesökanden ägde. År 1802
sammanslogos dessa tvenne banker till en, kallad 25 års-expeditionen.[1] I
Estland, Liffland och Kurland inrättades samma år adliga
hypoteksföreningar efter preussiskt mönster (sid. 270).
Som ett tecken till framsteg i näringslivet kan anföras, att utförseln av
spannmål, som allt sedan Peter den store varit förbjuden, då 1 tjetvert
(2,1 hl.) råg kostade över 1 rubel i Moskva, år 1775 åter frigavs.
JORDEGENDOMEN blev allt fullständigare uppdelad på krono-, kyrko-,
kloster- och adliga gods. Vid förläning tilldelades vanligen hälften av
jorden åt förläningstagarna som direkt egendom och bibehölls återstoden åt
områdets bönder. Godsägaren brukade dock i allmänhet endast en mindre del
av herrgårdsjorden för egen räkning med hjälp av de dagsverksskyldiga
bönderna och upplät det mesta åt arrendatorer. Trälarna användes mest
som hustjänare.
Böndernas jord förblev i Storryssland gemensam tillhörighet. Den gamla
familjekommunionen hade i början av den nyare tiden utvecklats till
bykommun, mir, och denna svarade för byns skatter till tsaren och jordherren
liksom för dagsverksskyldigheten till denne senare. Ny fördelning av
kommunens jord skedde vart 6:e till 15:e år för att giva nytillkomna medlemmar
den jord, som tillkom varje manlig »ájäl» i kommunen. Jordlotterna i de
särskilda åkrarna, där de lågo i tegskifte med varandra, tilldelades då de
enskilda familjerna i förhållande till deras antal av manliga medlemmar.
I spetsen för miren stod en starosta med biträde av »äldste». Husfadern
härskade enväldigt i familjen, till vilken även de vuxna sönerna med hustrur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
