Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i vilka senares avråd lamm plägade ingå. Redan på 1500-talet omtalas ett
kronans schäferi på Börringe. Likaså omtalas enstaka flockar av utländskt
slag, såsom av engelsk ras på Korsör år 1536 och på Esrom 1519, samt av
polskt slag på Ry 1585. Eljes saknas underrättelser om åtgärder för avelns
förbättring förr än i slutet av 1700-talet, då man efter grannländernas
exempel införde merinofår, först en mindre flock från Sverige och sedan
(1797) 300 utvalda djur från Spanien. De uppställdes på Esrom.
GETTER höllos på vissa orter i stort antal, men den skada, de gjorde
på skogsväxten, framkallade inskränkningar i rätten att släppa dem å bete.
År 1541 utfärdades ett allmänt förbud, men åren 1557 och 1558 ändrades
detta, så att de fingo släppas blott å hedar, högskog och enskilda ägor.
Enligt Christian V:s danska lag (1683) fick man släppa getter endast
på hedar och där ingen underskog fanns. På 1600-talet utfärdades
upprepade förbud i samma syfte.
SVINEN voro Danmarks ekonomiskt viktigaste husdjur, och så länge
ållonskog fanns i överflöd, var rätten att släppa dem på samfällighetens
eller godsets ållonbete obegränsad, dock mot avgift till godsherren
(oldengjœld). Denna utgick i äldre tid med en 2—3 års galt för varje hel
bondgård, vilken då ägde rätt till ållonbete för hela sin svinhjord. Sedan
betalades avgift för varje svin, som släpptes i skogen, beräknat efter »fullt svin»,
eller tionde av de svin, som släpptes. Sedan skogarna börjat att betänkligt
minskas, taxerades varje sådan till det antal svin, som antogs kunna finna
fullt bete å densamma, och härpå grundades skogarnas skattetaxering, så
att bete för 24 vuxna svin räknades till 1 tunna hartkorn. Varje år bestämde
rättens synemän det antal svin, som i betraktande av årsväxten ansågs böra
få släppas. På en bondgård hölls vanligen 20—30 svin.
Gödning på stall bedrevs i stor skala på kungs- och herrgårdar de år, då
ållonbetet var knappt, och då användes säd och kli, på Laaland-Falster även
hästbönor, till gödfoder. Vid bryggerier göddes svin med drav med tillskott
av säd.
Två svinslag omtalas på 1700-talet, nämligen ett mindre (antagligen
skogssvin, sid. 9), vilket slaktades vid 11/2—2 års ålder och då gav 6—8 lisp.
(50—70 kg.) fläsk, och ett större (hussvinet) vilket var slaktmoget först vid
2—3 år och då lämnade dubbla viktsmängden.
FJÄDERFÄ. Höns och ägg samt vanligen även gäss ingingo i avraden och
fjäderfä uppföddes därför överallt av bönderna i rätt stort antal, likasom även
på herrgårdarna, emedan förbrukningen i regel långt översteg avraden.
Hönsen och gässen avlämnades magra och göddes på herrgården, vartill
beräknades åtgå 1/5—1/8 tunna havre per gås. Ankor omtalas ej i äldre tid,
men räknades i Christian V:s lag till de tiondepliktiga husdjuren och
funnos enligt uppgifter från 1700-talet på varje bondgård. Vid slotten höllos
även svanar (även för dunet), fasaner, kalkoner (från slutet av 1500-talet)
duvor och rapphöns.
BISKÖTSEL var allmän, och honung var en vanlig avradsartikel. Att
biskötseln bedrevs i stor skala, synes därav, att mängder av honung angivas
i läster och därav att vax utfördes i stor mängd. Ännu i Christian V:s
lag (1683) intogs det gamla stadgandet om skyldighet att hålla stängsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
