Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än till städernas borgare, och då önskan att inskränka skogsförödelsen år
1688 föranledde, att sågningen förbehölls ett vissfe antal sågar och
inskränktes till visst antal stockar årligen, blevo köpmännen så gott som ensamma
bestämmande över virkesprisen.
Det blev vanligt, att rika köpstadsborgare liksom även ämbetsmän köpte
jordegendomar, särdeles då kronojord under åren 1671—1675 i stor
omfattning försåldes för att lätta statens finansiella ställning. Härigenom bildades
åtskilliga efter norska förhållanden stora gods. Dessa nya
herremanna-jordbrukare, vanligen betecknade som »proprietärer», ville naturligtvis
uppdriva sitt jordbruks avkastning, satte väl också en ära i att sätta sina gårdar
i bästa stånd, vartill de ock ägde behövliga medel, och en följd härav blev, att
deras herrgårdar utrustades på bästa sätt, under senare delen av 1700-talet
ofta med redskap och även med arbetsledare från England. De stora
framsteg, jordbruket gjorde under nämnda tid, tillskrivas till stor del dessa
mönstergårdar, som företrädesvis lågo i närheten av städerna, vilkas
omgivande bygd därför i jordbruk stod betydligt framför den övriga
landsbygden.
Men proprietärerna sökte också all öka sina inkomster från sina
landbönder (leiländinger). Då avgälden, som nyss nämnts, ej fick sättas högre,
än den av gammalt varit eller bestämdes av en ojävig nämnd, begagnade de
andra utvägar till att öka inkomsten av sina landbogårdar. Under det att
kronan vid evalveringen av de varor, vari avgälden var bestämd, till
penningar, tillämpade en år 1625 fastställd taxa, beräknade proprietärerna
högre varupris. Likaså sökte de höja arbetsskyldigheten, vilken ej var i lag
bestämd, och uppgjorde ej legokontrakt på längre tid, än den i den gamla
landslagen angivna, 3 år, för att jämte landskylden (avgälden), vid varje
ny upplåtelsetid kunna erhålla den ovan nämnda bygselavgiften.
Landbondens skyldighet att i gästning mottaga jordägaren på hans resor
utkrävdes så, att den blev betungande. Missnöjet med dessa ökade bördor fick
uttryck i framställningar om att kronan skulle återköpa den försålda jorden,
och landbönderna erbjödo sig t. o. m. att betala halva lösesumman. Detta
kunde ej villfaras, men genom förordningar 1684 och 1685 samt landslagen
av år 1687 fastställdes bestämmelser, som i väsentlig mån hindrade
landböndernas oskäliga betungande. Godsägaren skulle ej äga rätt att själv
bruka andra gårdar än huvudgården utan att för dessa betala dubbel skatt
och utreda dubbelt manskap till krigstjänsten.
De nya bestämmelserna angående förhållandet till åborna ansågos så
hinderliga för en vinstgivande upplåtelse av bondgårdar, att dessa i stor
omfattning såldes till åborna.
Vid senare försäljningar av kronojord, vilka ägde rum i stor omfattning
på 1680- och 1720-talen, såldes huvudsakligen enstaka gårdar; och dessa
köptes i regel av bönder. På detta sätt såldes det mesta av kronans jord men
ej allmänningar och beneficierade gods, och härigenom ökades antalet
självägande bönder, så att år 1816 blott 1/3 av skattejorden var arrendejord.
Sedan gammalt hade väl förekommit, att personer utan äganderätt till
jord uppfört bostad åt sig och odlat en täppa på allmänning eller på egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
