Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jord. Först i 1687 års lag omtalas emellertid dylika husmän som en
särskild klass av jordbrukare vid sidan av självägande bönder och landbönder,
och under 1700-talet ökades deras antal hastigt, särdeles västan- och
nordanfjälls. Sedan det stadgats, att landbönder skulle hava skriftligt kontrakt
på sina gårdar, framställde husmännen snart liknande anspråk, vilka
förverkligades genom en förordning den 9 okt. 1750, enligt vilken husman
och hans efterlevande änka skulle hava rätt till livstidskontrakt å sin »plats»,
vilket han ägde rätt att få skriftligt och låta inteckna hos rätten. Det
allmänna motstånd, som detta väckte hos bönderna, föranledde år 1752 den
jämkningen, att kontrakt skulle kunna krävas endast för husmanslägenhet,
som låg utanför inägorna men jordägaren ägde ej att upphäva
husmanskontrakt mot bondens vilja och var skyldig att vid husmannens avträde
lämna honom lösen för husen. Är 1792 gjordes åter den ändringen, att
kontrakt kunde påfordras även för lägenhet inom inägorna, utan att dock
dess inteckning behövde medgivas. Husmannen skulle alltid hava en eller,
om lägenheten behövde uppodlas, två veckodagar lediga för sitt eget jordbruk.
Brist på tjänstefolk vid jordbruket var under 1700-talet ett vanligt
klagoämne. Som orsak anfördes vanligen att ungdomen var obenägen att taga
fast årstjänst hos bönderna och föredrog att gå som lösa arbetare. Detta
föranledde stränga förordningar om skyldighet att taga fast tjänst. Genom
förordning den 9 aug. 1754 ålades alla arbetsföra män och kvinnor av
arbetsklassen, vilka icke brukade gårdar eller husmanslägenheter, att taga
årstjänst och förbjödos att flytta ur socknen, så länge de kunde få årstjänst,
och utan attest av fogden. Skyldigheten att taga årstjänst kvarstod ända till
år 1854.
Tack vare de förbättrade villkor, som landbönderna erhöllo och den
fredstid, som inträtt, ökades böndernas välstånd under 1700-talet, vilket
också visade sig genom bättre brukning av jorden, ökade skördar och, efter
århundradets mitt, ökad nyodling. Jordbrukets svaga ställning visade sig dock
genom den svåra nöd, som varje missväxt medförde. Under 1700-talet
förekom (enligt Skappel) ej mindre än 25 missväxtår, och de svåraste
1740—1742 och 1771—1773 dog en mängd folk av svält. Man skavde bark till
inblandning i brödet i så stor omfattning, att det ansetts som en starkt
medverkande orsak till skogens förödelse under denna tid. Århundradets sista
fjärdedel blev däremot en avgjord framgångstid för lantbruket med god
årsväxt, fördelaktiga konjunkturer för avsättningen och en förändrad
uppskattning av jordbruket hos de bildade klasserna, som påverkades av den
fysiokratiska ekonomiska uppfattningen (sid. 221) och det Rousseau’ska
natursvärmeriet. »Patrioter» kunde ej visa någon förtjänstfullare
verksamhet än arbete för lantbrukets främjande. Man sökte tillämpa de
grundsatser och metoder, som gällde vid utlandets högre stående jordbruk, och i
synnerhet var England här som annorstädes mönsterlandet. Det var
visserligen huvudsakligen rika borgare och ämbetsmän, som tillämpade de nya
idéerna, men särskilt de senare, som vid sina boställsgårdars brukning även
måste taga hänsyn till den ekonomiska synpunkten, inverkade härigenom
även på de mer framåtsträvande bland bönderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
