Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behäftat med stora brister, varför ett nytt utarbetades år 1723 men kom icke
till användning.
NYODLINGEN. För att befordra nyodlingen, vilken allt sedan
digerdöden varit obetydlig, anbefallde regeringen år 1577 ståthållaren att låta
rödja »å konungens allmänning», där odlingsmark till åker eller äng funnes,
och lovades odlaren odelsrätt å nyodlingen, för vilken han dock skulle
utgöra dubbel leding. I landslagen av år 1604 återinfördes emellertid den
gamla bestämmelsen i Magnus Lagabötes landslag, att odlaren
skulle åtnjuta frihet från avgäld och leding i 3 år och därefter behålla
odlingen under sin livstid, om han fullgjorde därå vilande åligganden.
Farhågan att få sin skatt ökad i samma mån som ägorna torde hava återhållit
odlingsnitet, ty år 1648 stadgades, att odlaren skulle få behålla nyodling
under sin livstid utan den höjning i landskyld och leding, som av gammalt
efter sexmannanämndens skön (jfr sid. 361) borde göras, då en gårds odlade
ägor ökades.
Med enväldet infördes skyldighet att odla. Enligt Norges lag av 1687
voro landbor (leiländinger) skyldiga att odla den därtill lämpliga mark de
innehade, och fullgörandet härav skulle övervakas av sorenskriveren eller
lensmannen, vilka skulle hålla en årlig syn tillsammans med 2 nämndemän,
varvid ett lämpligt stycke skulle anvisas till odling. Försummelse härav
kunde medföra förlust av upplåtelsen eller böter. I betesmark och hagar
fick odlingen ske »på norskt manér», d. v. s. så att stubbarna först
småningom avlägsnades. Landbogården skulle såsom förut vara fri från
höjning av skatten under brukarens livstid, och nya gårdar, som uppodlades
på allmänningen eller annorstädes, fria från landskyld och leding i 6 år.
Alltjämt synes dock odlingsarbetet hava hållits tillbaka av fruktan för
höjning av skatten, och först sedan genom en förordning den 29 april 1752
bestämts, att nyodling på egen mark skulle vara fri från ny taxering och
sådan på utmark och allmänning skulle belönas med nedsättning i
kronskatten och befrielse från tionde i 10—15 år, fick nyodlingen ökad fart.
Härtill bidrogo också de lättnader, som vidtogos för styckning av egendomar.
Nyodlingarna skedde huvudsakligen inom den redan befintliga bygdens ägor.
dock naturligtvis så, att nya gårdar anlades företrädesvis i de högre, från
den äldre bygden avlägsnare marker. Även igångsatte regeringen större
odlingsföretag, varigenom ny bygd skapades, under senare delen av 1700-talet,
så t. ex. i Telemarken och Hardanger samt i synnerhet av sörländska
kolonister i vissa nordländska fjordområden.
ODELSRÄTTEN (se sid. 190) jämkades flera gånger i avseende på sina
villkor. I Christian V:s lag (1687) minskades den tid, under vilken
egendom skulle hava varit i ättens ägo, för att odelsrätt till densamma skulle
gälla, till 20 år, och lösningsrätten skulle begagnas inom år och dag, sedan
egendomen utbjudits å tinget, dock med rätt för bördeman, som haft
förfall, att lösa den t. o. m. ännu efter 20 år. Då stor osäkerhet härigenom
uppkom för en icke bördsberättig¾d köpare av odaljord, ändrades
bestämmelserna den 14 jan. 1771 så, att odelsrätt inträdde redan efter 10 år och
upphörde, sedan egendomen varit ur släktens ägo i 15 år, men redan år 1781
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
