Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 364 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Norge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sädesodlingen gick också starkt framåt under den långa fredstiden på
1700-talet, såsom följande siffror, för åren 1665 och 1723 beräknade av
professor Aschehoug[1] och för 1809 statistiska uppgifter visa:

	År 1665			År 1723			År 1809
	Tunnor
	utsäde	skörd		utsäde	skörd		utsäde	skörd
Vete och råg	2,827	17,715		2,510	14,578		8,864	66,236
Korn	31,794	150,226		38,712	156,468		93,267	462,505
Havre	147,101	435,139		183,219	569,257		236,894	907,304
Blandsäd	41,945	149,371		44.532	139,593		13.672	67.045
Kornvärde*)	138,725	496,223		164,684	556,736		232,618	1,049,169

                                                        *) 1 t:a kornvärde = 1 t:a korn, ³/₄ t:a vete, råg och ärter, 2 t:or havre, 1¹/₂ t:a blandsäd.

De låga korntalen, som ännu vid 1800-talets början motsvarade blott
4—5 gånger utsädesmängden för vårsäd, bero även på de stora
utsädesmängder, som användes, och dessa i sin ordning vittna om jordens
ofullkomliga brukning.

Trots att sålunda rikets skördemängd av spannmål omkring fördubblades
under ³/₄ sekel, ökades samtidigt införseln, som omkring år 1800 uppgick till
omkring 40 proc. av förbrukningen. Landet sunnanfjälls hade vid den nyare
tidens början blott obetydligt behov av tillskott utöver egen skörd, men med
sågverks- och bergsbrukets starka utveckling stegrades detta behov starkt,
särdeles sedan brännvinsbränningen från slutet av 1600-talet vunnit större
omfattning och börjat förbruka en betydlig mängd spannmål. Även
Tröndelagen var till stor del självförsörjande med spannmål, men på Vest- och
Nordlandet samt i fjällbygderna fyllde den egna sädesskörden blott en mindre del
av behovet.

FASTIGHETSTAXERINGEN. Landskyldens (avgäldens) belopp som
grund för kronoskatten (sid. 192) hade blivit otillförlitlig, sedan det blivit
vanligt att jämte denna, som bibehölls oförändrad, även fordra särskild
bygselavgift (sid. 361), och skattens beräkning efter denna grund var
obekväm, då avgälden var beräknad i en mängd olika persedlar. Därför
blev vanligt och i början av 1600-talet i lag påbjudet, att för uttaxeringen av
skatterna indela jordegendomarna efter deras storlek och värde i hela, halva,
fjärdedels hemman, halvödegårdar (¹/₈ gårdar) och ödegårdar.

Aven denna taxering blev orättvis, då den ej ändrades trots inträdda
förändringar i egendomens värde. Därför anbefalldes efter enväldets införande
en allmän omtaxering, vilken skulle utföras av lokala nämnder under
ledning av lagmannen. Denna taxering, som uttrycktes i en enhet, »skippund
tunge» (onus) i Östlandet, men i spann säd, laupsmör eller varg fisk på
Vest- och Nordlandet, blev färdig år 1669 och lades till grund för
uträkning av den ordinarie skatten, under det att extraordinarie skatter vanligen
utgingo efter gårdetalet. Det sålunda tillkomna matrikelverket visade sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>