Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sept. 1695 förordningar, de s. k. lappmarksplakaten, enligt vilka nybyggare
skulle erhålla 15 frihetsår och sedan vara fria från mantalspenningar och
knektutskrivning men vara skyldiga att bebygga nybygget och uppodla åker.
Bebyggandet gick dock långsamt men fick större fart, sedan det s. k.
lappmarksreglementet av den 24 nov. 1749 beviljat fördelaktigare villkor, i det att
vid den efter 15 eller 30 frihetsår följande skattläggningen ett nybygge om
1 häst och 8 kor skulle räknas som 1/4 hemman, för vilket skulle erläggas
endast hemmansränta, som sattes till 10 rdr för helt hemman. År 1792 hade
nybyggenas antal ökats till 1,095.[1] Till odlingens utbredning i Norrland
medverkade i hög grad avvittringen av enskildas mark från kronans (sid. 396).
Odlingen i övre Norrland visade god framgång. Kornodlingen lyckades
väl, potatis odlades över allt, och ännu uppe i Lycksele lappmark odlades med
framgång både höst- och vårråg, ehuru naturligtvis boskapsskötsel var
huvudsak. Nybyggarna hade också renar, som sköttes av lappar mot
betalning, vanligen 1 rdr för 10 vajor.
JORDNATUR. Med reformationen och indragningen av de kyrkliga
godsen försvann det andliga frälset, varemot det världsliga allt mer utvecklades,
så till omfattning som innebörd. Då vid Erik XIV:s kröning år 1561
greve- och friherrevärdigheterna instiftades, medgavs full skattefrihet samt
frihet från rotering, rustning och kronotionde åt adelsman för 1, friherre
för 2 och greve för 3 sätesgårdar. Tillika medgavs år 1562 åt adeln
ladugårdsfrihet, eller skattefrihet även för den närmast sätesgården liggande
landbogården samt enahanda frihet även för de redan under medeltiden till
säteriet räknade rå- och rörs-hemman, d. v. s. de till säteriet hörande hemman,
som lågo inom den bys rågång, där själva sätesgården var belägen. Dessa
kallades i de erövrade danska landskapen insocknehemman. I 1659 års
adelsprivilegier ingick även den s. k. frihetsmilen eller frihet för adelns
landbönder inom en mils omkrets från säteriet från utskrivning, och 1617 erhöllo
de även frihet från gärder[2], skjutsning och gästning, — ett privilegium som dock ej
tillämpades efter år 1620.
Till skillnad från alla dessa slag av ypperligt frälse innebar allmänt frälse
ännu blott frihet från de gamla stående skatterna (jordeboksräntan), men
år 1644 befriades det även från större delen av de pålagor, som härrörde från
senare tid och övergått till fasta kronoskatter (mantalsränta, se sid. 391).
Vissa besvär, som ålågo det allmänna frälset, utgjordes av detta med blott
hälften mot vad som ålåg krono- och skattejord. Enligt 1719 års
riksdagsbeslut skulle alla adelns från kronan köpta hemman räknas som frälse.
Jämte det adliga frälset fanns sedan medeltiden även bergsfrälse eller
frihet för bergsmännens landbor från alla utskylder och bördor till kronan
samt från tionde åt prästen.
Genom frälsemäns förvärv av kronans rätt till ränta av skattehemman
uppkom skattefrälse, under det att sådana frälsehemman, vartill frälseman,
avhänt sig äganderätten men förbehållit sig räntan, kallades frälseskatte.
Kronohemman voro kronans egendom upplåtna mot städja och avgäld och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
