Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehades sedan gammalt i regel av son efter fader. Genom k. förordningar
den 5 jan. 1684 och 7 nov. 1795 fingo innehavare av kronorusthåll ärftlig
besittningsrätt till sina hemman. Därjämte blev vanligt, att de som
upptagit öde- eller skogsmark på kronans jord, efter vissa frihetsårs slut fingo
ärftlig besittningsrätt till hemmanet mot viss ränta och skyldighet att hålla
gården vid makt. Brusto de häri voro de skyldiga att avstå från hemmanet
men erhöllo ersättning för husen. Dylika hemman betecknades tidigare som
sämjestadge- eller stubberättighetshemman.[1] Genom förenings- och
säkerhetsakten antagen den 21 febr. 1789 fingo alla åbor å kronohemman ärftlig
besittningsrätt i viss, särskilt stadgad ordning till sitt hemman, så länge de
hävdade det försvarligen. Samtidigt erhöllo även ofrälse rätt att förvärva
och besitta frälsejord utom säterier och år 1809 blev även denna
inskränkning borttagen.
JORDLEGA. För upplåtelser åt landbor gällde i huvudsak samma
lagbestämmelser som under medeltiden och ingingo även i 1734 års lag. Arrende
på hälftenbruk förekom alltjämt men var på 1700-talet mindre vanligt. I
nämnda lag bibehölls ej den gamla bestämmelsen om 6 års legostämma, utan
överenskommelsen om upplåtelsetiden blev fri. Däremot infördes en
bestämmelse, att försäljning av egendomar bryter legostämma. Avgälden i
penningar och produkter angavs i landbokontraktet (i Skåne stedsmålsedeln),
som ock plägade innehålla bestämmelse om arbetsskyldighet vid
huvudgården. Denna var i allmänhet avpassad efter landbogårdens hemmantal, men
ökades, som redan nämnts, särdeles under adelns stormaktstid, så att den
kunde vara mycket betungande. Särdeles gällde detta forslingar (i Skåne
»äckor»), som kunde utsträckas till stora avstånd (exempelvis från Hässelby
vid Stockholm till godsägarens huvudgård i Skåne).[2] Landbogårdarnas
pliktarbete fyllde oftast större delen av huvudgårdens arbetsbehov, och
vanligen uppdelades dennas åker och äng i lotter, som fördelades på
landbönderna till brukning och skörd. Jämte gården lämnade jordägaren i
somliga trakter inventarier — kor, av vilka årligen skulle lämnas 1 lisp.
smör.[3]
JORDEGENDOM. Tack vare den i lagstiftningen vidhållna grundsatsen,
att hemman ej borde förminskas genom delning, varigenom deras
skatteförmåga kunde äventyras, var antalet av »halva bönder» och torpare ännu
vid början av den nyare tiden obetydligt. Är 1566 funnos på något över
70,000 mantal och ungefär lika många brukningsdelar blott 4,200
bondgårdar på mindre än 1 mantal och ungefär 3,000 torp. Adelns sätes- och
avelsgårdar, vilka H. Forsell uppskattat till högst 400 på 1500-talet, voro
till stor del små »knapegårdar» föga större än vanliga bondgårdar. De stora
jordbesittningar, vilka en del adelssläkter ägde, och av vilka de största
omfattade ända till 500—600 hemman, bestodo till stor del av vitt kringspridda
strögods. Från 1600-talet tog väl ansamlingen av dessa smågårdar genom köp
och byte större omfattning, men de gårdar, varav sålunda samlade gods
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
