Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Likaså brukades i övre Norrland att låta gräsvall bära säd några år och
därefter åter gräs gå.
En regelbunden omväxling av 3—4 års säd och 4—5 års insådd vall
omtalas först i Sverige från trakten kring Falun, Säter och Hedemora. Vid
denna täktejordsskötsel eller lindjordsbruk[1] upplöjdes gräsvallen, gödslades
och besåddes med vårsäd, varefter togs en andra sädesskörd på »torvsyran»
(den multnade valltiltan) och tredje året efter gödslingen korn enbart eller
blandat med tuvråg, vari brukade insås höfrö,[2] väl mest urfallet på
ladbotten men även mer eller mindre rent frö av ängskampe (timotej), varav frö
skall ha införts från Amerika[3] första gången år 1765, men redan tidigare
ha skördats i Sverige. Dylik sädesvallbruk, vilket särdeles passade denna ort,
som hade stort behov av hö åt de talrika hästarna, säges först hava brukats
av bergsmannen Johan Andersson å Stora Klingsbo i Skedvi s:n,
vilken från tvåskifte skall hava övergått till ett 7-skiftesbruk: 1. träde, 2. råg,
3.—5. gräs, 6.—7. havre, vilket senare blev förhärskande i hela mellersta
Sverige.
Ett verkligt växelbruk förordades redan år 1739 av Jacob Faggot
men torde icke hava lett till någon efterföljd. Omkring sekelskiftet
framträdde den på kontinenten rådande ivern att efter engelskt mönster införa
ett växelbruk med rotfruktsodling, som skulle göra trädesskiftet obehövligt,
i ett livligt tankeutbyte. Patriotiska sällskapet utlyste en pristävlan om detta
ämne, vilket framkallade ett flertal tävlingsskrifter. En av
tävlingsskrifterna, Jan Erik Gerss, »Avhandling om trädesåkerjord och dess
förmånligare användning än hittills», i vilken övergång till ett intensivare växelbruk
förordades, trycktes av sällskapet år 1802 och blev på K. Maj:ts befallning
spridd bland rikets jordbrukare. En annan av de prisbelönade skrifterna, av
den för sina polemiska skrifter bekante överdirektören C. A.
Grewesmöhlen, framkallade åtskilliga följdskrifter.
SVEDJEBRUK förekom vid den nyare tidens början allmänt i
skogstrakter, och mångenstädes besåddes då mera svedjeland än åker. Hos finska
nybyggare i skogarna var det det enda åkerbruket. Skogen fälldes å senhösten
eller tidigt på våren och fick ligga utbredd att torka, tills i juli allt ris och
virke, som ej tillvaratogs, brändes. Därefter kringgärdades svedjelandet,
askan spreds och inblandades i ytjorden med rishackor, risharv och
gaffelplog, och råg, vanligen tuvråg, såddes. I stället för råg såddes ofta rovor,
antagligen av de små, snabbvuxna sorter, som pläga benämnas svedjerovor,
stundom även hampa, lin, korn eller havre. Vanligen togs blott 1, stundom
2 sädesgrödor, varefter marken fick gräsgrb och användes som betesmark,
tills skogen åter hunnit uppväxa. Omsorgen om skogen föranledde redan
Gustav Vasa till maningar mot överdrivet svedjande, och sedermera
inskränktes rätten därtill genom skogsordningarna och särskilda förordningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
