Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gödseltillgángen var i allmänhet knapp, så att den ej räckte till hela
trädesskiftet, utan det förekom, att en åker ej fick gödsel på 40 år.[1] Man
förordade därför att öka dess mängd med de för detta ändamål i alla länder
vanligen förordade avfallsämnena (se t. ex. 68), samt takhalm, ljung,
löv, ormbunkar m. m.[2] Som en fullständig ersättning för kreatursgödsel
förordar Salander hornspån, 10 t:or per tld. Allehanda dylikt avfall
jämte mull, kalk och fårdynga borde läggas i hög att brinna, d. v. s.
komposteras.[3] Märgel hade varma förespråkare i Rålamb och i Sten
Björnson, vilka avhandlade den i en skrift benämnd Jordmärg. Om den vikt, som
tillmättes inblandning av andra jordarter, vittnar Vetenskapsakademiens
inbjudan år 1778 till besvarande av frågan därom. Svaren offentliggjordes i
Samling av rön och avhandlingar.
Även frögödsling hade sina förespråkare. Således förordar Zacharias
Westbeck (Vet. Ak. Handl. 1739, sid. 469), att baka in utsädet i
gödselblandad lera eller blanda det med mull, Rålamb att stöpa det i en lut
urlakad ur fårgödsel och försatt med salpeter, andra urin som stöpningsvätska.
Salander förordar en sådan beredd genom kokning av vatten med
inblandning av salpeter, hornrasp, skorstenssot, får- och duvgödsel samt vitlök,
den sistnämnda antagligen mot rotmask.
VÄXTFÖLJD. Den ständiga åkern brukades i största delen av landet så
gott som uteslutande till sädesodling, med undantag blott för att rovor, lin
och hampa togs på mindre stycken.
Ensäde, d. v. s. oavbruten sädesodling bibehöll sig segt i södra Sveriges
skogsbygder, men eljes var redan i början av den nyare tiden regel att säd
omväxlade med trade.
Tvåskifte med höstsäd eller korn i årlig växling med trade förhärskade
i Mälare- och Hjälmaredalen, östergötland och södra Norrlands slättbygder,
liksom på sandjord på Öland och Gotland. Om trädet var försummat, så att
det ej kunde rågsås, togs vanligen korn på detsamma.
Treskiftesbruk med trade, höstsäd, vårsäd var del vanliga i hela Götaland
med redan nämnda undantag samt i Väster- och Österbotten. Fyrskifte av
trade, höstsäd, vårråg och havre brukades på sandjord i Falutrakten.[4] Vid
dessa sädesbruk intogs vårsädesskiftet eljes vanligen av korn, under det att
havre mest odlades på omplöjd äng, som efter några års sädesskördar åter
fick gräsgå, men på den ständiga åkern enbär eller som blandsäd med
korn huvudsakligen, då jorden av sin natur eller till följd av vanskötsel var
för svag för korn. I Värmland ökades odlingen av havre, så att skörden av
detta sädesslag från 10—25 proc. av länets hela skörd i slutet av 1500-talet
stigit till över 70 proc. vid 1800-talets början. Havren odlades år efter år,
ända tills jorden var utsugen och måste läggas i trade för 1 eller ofta flera
år. I Gästrikland och Hälsingland var på 1700-talet bruk att plöja upp
gräsvallen (»svaljorden») och taga 2—3 grödor av havre eller av havre och lin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
