Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innerbarken (»skav») av barrtträd torkad och mald till mjöl, men kanske mest
granris hackat eller sönderstött och urlakat med vatten samt begjutet med
saltlake eller mänskourin.[1] Hästgödsel var också en vanlig inblandning i
fodret åt nötkreatur och svin.
Utfodringen var i allmänhet knappast rikligare i senare delen av
1700-talet än vid den nyare tidens början, utom i det avseendet, att den tilltagande
brännvinsbränningen gjorde dränk till ett vanligt fodermedel och som
sådant fick så stor betydelse, att nötkreatur och svin knappt ansågos kunna
framfödas utan detta foder.
För avelns förbättring infördes då och då, och under 1700-talet i rätt stort
antal, utländska djur, framför allt får, vilka det rådande intresset för
manufakturerna ställde i främsta rummet bland husdjuren.
HÄSTARNAS antal tillväxte under de 3 nu avhandlade århundradena
något mindre än folkmängden men något mer än skördemängden och
åkerarealen. En jämförelse mellan antalet hästar och oxar under senare delen
av 16:e århundradet och år 1805 enligt H. Forssells siffror för det förra
århundradets Sverige, visar, att detta förhållande var ungefär oförändrat
(111,100; 60,000 och 259,602: 163,823), d. v. s. hästarna hade antagligen icke
under denna tid i någon avsevärd mån undanträngt oxarna som dragare.
Enligt Forssells uppgifter om hästarna vid kungsgårdarna bestod dessas
hästbesättning till ungefär hälften av frisstod (d. v. s. rid- och
vagnshästar av utländskt slag) och av verkhästar. Bönderna hade naturligtvis endast
verkhästar. —
Landets häststock motsvarade under hela ifrågavarande period behovet,
ty införseln av utländska djur var jämförelsevis obetydlig och utförsel, som
förekom under 16:e århundradet, antagligen likaså, och de upprepade förbud
mot densamma, som Gustaf I utfärdade, visa, att han ansåg att landets
häststock ej väl tålde denna åderlåtning.
Verkhästarna voro självfallet av det inhemska, småvuxna slaget, varom
såväl deras pris, ungefär detsamma som för en dragoxe, som deras foderstat
vittnar. Det fanns dock även något bättre inhemska hästar, ty den svenska
klipparen ansågs på 1500- och 1600-talen som en uthållig rytterihäst.[2]
Kungs- och adelsgårdarnas rid- och vagnshästar voro, som deras
benämning frisstod antyder, i regel av utländskt, oftast frisiskt slag, d. v. s. tunga
låglandshästar, och till aveln av dessa infördes tid efter annan friskt blod.
Även införsel av andra hästslag förekom dock. Så införde Gustaf I år
1527 danska »hofmanshästar», antagligen av övervägande ädelt blod (se
sid. 355), och åtskilliga tillfällen äro kända, då engelska och spanska hästar
införts under 1600- och 1700-talen.
Denna förnämligare hästavel bedrevs å ett flertal kungsgårdar och adliga
sätesgårdar. Sålunda uppställde Gustaf I frisstod på ett flertal
kungs-och kungsladugårdar och dessa hade år 1581 ett sammanlagt antal av 41
hingstar, 292 avelsston och 260 unghästar.[3] Carl XI inrättade även
stodgångar av inhemskt slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
