Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under Gustaf III:s tid sökte regeringen att tillhålla
kronoarrendato-rerna att uppställa goda hingstar, och genom kungörelse år 1799 fingo de
kronoarrendatorer, som även mottogo inventarier, åliggande att hålla stuteri
eller åtminstone en målfyllig felfri hingst, men denna bestämmelse ledde till
ringa efterföljd och upphävdes 1810.
Om hästarnas utfodring finnas åtskilliga uppgifter. Vid kungsgårdarna
under Gustaf I:s och hans söners tid upptages i gårdsräkenskaperna för
månaden för 1 fris- eller stodhäst 1/2—1, undantagsvis 11/2 sommarlass (à 25
L skålpund = 213 kg.) hö samt därutöver stundom 1 tra (omkr. 90 kg.) korn, d. v. s.
3,5—10 kg. hö och 3 kg. korn per dag. Utfodringen åt de smärre och
tarvligare klipparna var naturligtvis svagare.
I Salanders gårdsfogdeinstruktion (1727) upptages vinterfodret för 1
verkhäst till 6, för 1 verksto till 4 sommarlass hö samt för vardera 12 tjog
kärvar halm, vilket, under antagande av en vinterfodring av 30 veckor samt vikten
av 1 lass hö till 220 och kärven halm till 8,5 kg., motsvarar ungefär 4—6
kg. hö och 10 kg. halm om dagen.
NÖTBOSKAP. Nötkreaturens antal tilltog under den nyare tiden
betydligt mindre än folkmängden (se tab. sid. 410) men i ungefär samma mån
som skördarna, för riket som en helhet. Främst i avseende på
nötboskapsavelns betydelse för lanthushållningen stod Småland, varifrån en betydlig
försäljning av oxar ägde rum såväl uppåt landet som till utlandet. Denna
inkomstkällas betydelse för folket framstår genom det förhållandet, att ett
av Gustaf I utfärdat förbud mot utförsel av oxar var en av anledningarna
till det uppror, som fått namnet Dackefejden. Dylika utförselförbud
utfärdades upprepade gånger på grund av dyrtid, men varje gång förbudet
upphörde, vidtog åter en livlig utförsel av boskap. Ännu vid 1800-talets början
var uppfödningen till försäljning betydlig i Jönköpings län, under det att
Kronobergs län i detta avseende stod tillbaka. Pålägget minskades
småningom, så att ungkreaturens antal, som i 16:e århundradet i allmänhet (utom i
Norrland) uppgick till 2/3 av kornas antal eller mer, år 1805 hade sjunkit
till omkring hälften därav.
Gustaf I höll stora nötkreatursbesättningar på åtskilliga kungsgårdar,
— sådana på ända till 500—600 djur omtalas[1] —, men eljes var och
förblev ända in på 1700-talet boskapsskötseln i allmänhet så fördelad, att
uppfödningen skedde hos bönderna, under det att kungs- och adelsgårdar samt
borgare gödde stalloxar och ej hade fler kor, än som behövdes för
husbehovet av mjölk. Böndernas gödning och försäljning av oxar var däremot
obetydlig och förbjöds t. o. m. uttryckligen.
Om kreatursslaget talas föga annat än så till vida, att de vita omtalas som
de sämsta, och röd färg ansågs fördelaktig, de mörkröda med stora vita
fläckar eller vitt huvud bäst. (Broocman.) Nötboskapen var i alla delar
av riket mycket småvuxen. De av H. Forssell bearbetade kungl,
gårdsräkenskaperna från 1500-talet visa, att slaktvikten (nötfall, rygg och talg)
av oxar i allmänhet var 9—14 lispund (77—120 kg.) och av kor 7—9 lisp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
