Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MJÖLKHUSHÅLLNINGEN var i regel en del av hushållet, som på
herrgårdarna stod under tillsyn av reddejan, men på 1700-talet förekom även, att
en deja hade ladugården och mjölken på arrende.
Mjölken gräddsattes i träbunkar, som man brukade bestryka med vitlök för
att hålla mjölken »fri från ohyra» (Salander). Även förekom att koka
upp mjölken före gräddsättningen. Smöret kärnades vanligen av sur grädde
i stående stötkärna, men liggande tunnkärnor med 4 på kant ställda laggar
brukades även (Broocman). Smöret borde tvättas i flera vatten och
saltades hårt.
Ost bereddes under 1500-talet blott av får- och getmjölk, men senare även
av komjölk. Löpe bereddes av kalvmagar, som tvättades, delvis fylldes med
en blandning av mjölk, ett ägg och litet saffran samt torkades. En bit av
dylikt löpskinn urlakades i vatten för mjölkens löpläggning. Ostmassan
saltades, innan den lades i press, och kryddades stundom med kummin och
nejlikor. Även bereddes surmjölksost, vilken även kallades klädesost, emedan den
pressades i en duk, och brynost, då den före förtäringen bryntes på ett halster.
FÅR. Såsom plägar vara fallet, där jordbruket står på en låg ståndpunkt,
intog fårskötseln i Sverige under hela det nu avhandlade tidsskedet en
framstående plats i lanthushållningen. Antalet i förhållande till folkmängden
nedgick väl från 622 på 1500-talet till 500 per 1,000 inb. år 1805 (sid. 410), men
denna nedgång var obetydlig i jämförelse med minskningen av den
gräsbärande arealen genom uppodling, utan att någon avsevärd höodling kom
till stånd på åkern. Slaktvikten av en tacka var på 1500-talet enl.
kungsgårdarnas räkenskaper omkring 1 lispund (8,5 kg.) och avkastningen 11/2 skålpund
ull och 1 skålpund lödja (plockull) samt 5 skålpund ost. Enligt Rålamb och Broocman
var på 1700-talet ullavkastningen blott 2 skålpund, varjämte man räknade med en
ostmängd av 4 skålpund.
Fåren hämtade större delen av sitt underhåll från betet, på vilket de
gingo så länge som möjligt, och om innefodringen räknas till 160 dagar i
mellersta och södra Sverige, så räckte den hömängd, som i kungsgårdarna
beräknades för dem, 1 sommarlass (à 20—25 lisp.) per djur till föga över
1 skålpund (0,425 kg.) per dag. Broocman beräknade fortfarande samma mängd
hö jämte något löv.
Fårstocken var på 1500-talet jämförelsevis jämnt fördelad i de södra och
mellersta landsdelarna men mer fåtalig norr om Vänern och Dalälven. Den
hade vid början av 1800-talet ökats i dessa senare landsdelarna, så att den
där överträffade det övriga Sverige i förhållande till folkmängd och
åkerareal. Gotland var sedan gammalt och allt fortfarande berömt för sin
fåravel och utförde mycket både av kött och skinn.
Den omsorg, som allt ifrån Gustaf I ägnades manufakturerna, visade
sig i en strävan att förbättra den inhemska fåraveln som stöd för landets
väverier. Han underhöll stora fårhjordar på kungsgårdarna (Uppsala,
Ekolsund, Gripsholm, Linköping, Hov, Ottenby m. fl.). Han hade jämte svenska
även engelska får (vilka gåvo ända till 5 skålpund ull) och anskaffade även tyska
»rumpefár» (långsvansade, antagligen marskfår) till Ottenby. Vid de
importer, som förekommo under Carl IX, Gustaf II Adolf och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
