Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanställts i hans innehållsrika arbete Det primitiva jordbrukets metoder
i Finland under den historiska tiden.
Man skilde mellan upptagande av svedjefall eller upptagande av sved på
gammal skog och därefter följande vanlig eller cirkulations-sved, som
återkom vart 20:e—30:e år, sedan ungskog åter hunnit uppväxa. I förra fallet fick
vanligen den fällda skogen ligga i 11/2—3 år, innan den slutligt avbrändes.
Denna svedbränning brukades i Karelen och Savolaks. Den förbereddes
genom att tallskogen katades (barkades) vid brösthöjd och därefter lämnades för
att torka, vilket kunde taga ända till 20 år, innan bränningen företogs av de
kullfallna eller fällda stammarna och den under tiden uppkomna
ungskogen. Denna svedningsmetod omtalas av Gadd såsom pykälämaa eller
pykälikko, av Grotenfelt som katningssved.
Vid den vanliga, upprepade svedningen skedde bränningen året efter
huggningen, varvid den fällda småskogen noga utbreddes över marken, och där
den var otillräcklig för att giva en ordentlig svedning av marken, brukades
att upplägga ditförda grövre torra granar i högar, som antändes, varefter
de brinnande »välterstockarna» med järnkrokar rullades över sveden, så
att marken blev jämnt bränd och asktäckt.
Sveden besåddes efter bränningen med korn, råg eller blandning av rovor
och råg, som myllades med gaffelplog, kvistharv eller svedjekrattor eller
lämnades omyllad. De svedjefall, som upptogos fläckvis inne i grov skog,
brukades vanligen blott 1 år till sädesbörd och övergåvos sedan, då
gräsbete där föga kunde påräknas, men eljes var vanligt att ett andra år så
bovete eller havre, varefter marken fick gräsgå och betades, tills den
uppväxande ungskogen hindrade detta.
Som rovsveder betecknades tillfälligt upptagna odlingar på mark, där
skogseld härjat eller fin och frodig blandskog växte. Här svedades på våren,
varefter samma sommar såddes rovor, vanligen i flera omgångar, de för
vinterbehovet vid midsommartid, men 14 dagar senare för att giva mindre
mogna men saftigare rovor för förbrukning före jul.
Även på redan odlad jord användes bränning i syfte att återgiva den av
sädesodling utsugna jorden förnyad växtkraft. Detta brukningssätt, kallat
kytö eller kyttlandsbruk anses i äldre tid hava införts, möjligen från
Holland och Tyskland (sid. 275) över Östersjöprovinserna, och användes mest
på fruktbara slättbygder i Tavastland och södra Finland. Sedan jorden
upptorkat på våren, upplades ved i strängar på fältet och täcktes med uppgrävda
torvor eller den sönderhackade tiltan, varefter veden antändes. Efter
slutad bränning, som borde hava genomträngt jordtorvorna, spreds ved- och
jordaskan noga. Det förekom även att kytta mullrika delar av svedjeland,
där sålunda myllan uppbrändes. Detta brukningssätt kunde väl giva en
eller ett par goda skördar, men utarmade i hög grad jorden, och dess
fördärvliga följder visade sig däri, »att efter högst 3 års sående jorden ej mer
i långliga tider kan nyttjas».[1]
Man började i senare delen av 1700-talet att i större omfattning uppodla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
