Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärr och mossar.[1] Denna odling förekom mest i Savolaks, Karelen och
Österbotten, i vilket sistnämnda landskap kyrkoherden Isak Brenner
(† 1670) blev berömd som dess förste upphovsman. Även härvid togs i
äldre tid vanligen elden till hjälp för röjningen och jordens gödsling. Under
3—4 år fortsattes vanligen sädesodlingen, och därefter användes jorden till
en tid till äng eller mulbete, eller bibehölls den som åker, i det att för
sädesodlingen nödig näring skaffades genom förnyad bränning. Denna odling
säges hava givit hela Österbotten »en otrolig förbättring», ökat dess
avkastning av spannmål och givit upphov till många nya hemman.[2]
Man fick dock erfarenhet om den upprepade bränningens skadliga
följder, och det talas om huru de utbrända mossarna kunde bliva försumpade
och frostspridande kärrhålor eller utbrända, så de kunde bära varken säd,
gräs eller skog.
Från mitten av 1700-talet omtalas[3] odling av kärr jord utan bränning,
vanligen och helst med men även utan påförande av sand eller lera, av vilka
den sistnämnda ansågs bäst. Sedan jorden avdikats och ytan jämnats samt
förefintliga träd rothuggits och avlägsnats, påfördes lera eller sand i ett 2
tums tjockt lager. Dessutom påfördes »skogsavskräden», varigenom även de
ofruktbaraste mossar kunde uppbringas till bördighet.
Även vid uppodlingen av fast jord brukades väl mest bränning, men
odling utan bränning omtalas även och skall hava införts i Österbotten av
kyrkoherden Ericus Matthiæ Falander († 1672). Åkern
brukades mest i tvåskifte, vars slöseri med jord och arbete dock framhålles av
Gadd och stämplas som skadligt särdeles på sandig jord, som försämras
genom att under sommaren ligga öppen för sol och luft. I Österbotten och
Tavastland brukades även ett dubbelt tvåskiftesbruk, i det att råg och korn
omväxlade, båda föregångna av trade. Treskiftesbruk, som mest brukades
på lerjord, ansågs fördelaktigare. I Tavastland förekom härvid att å
trädesskiftet såddes i blandning av korn och råg, varav det förra skördades
samma, den senare följande år.[4]
Jämte den sålunda i sädesbruk använda jorden hade man även utåkrar,
som vanligen begagnades till oavbruten havreodling (»havreländer»,
»akoländer»), vilka sällan gödslades utan i stället kyttades, tills de måste lämnas
såsom ofruktbara.
Trädesbruket skedde omsorgsfullast i sydvästra Finland och södra
Österbotten, där t. o. m. 4 plöjningar samt sladdning, vältning och harvning
förekommo, under det att tvärt om i Savolaks och Karelen trädesåkern efter
att ba plöjts på våren plägade lämnas orörd, tills den på eftersommaren
bereddes för rågsådden.
REDSKAPEN för jordens bearbetning utgjordes, särdeles under
periodens förra del, till följd av svedjebrukets övervikt över det fasta åkerbruket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
