Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Nordamerika - Koloniperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bearbetningen till en tid framåt huvudsakligen skedde för hand. I hela Virginien
fanns ännu år 1618 blott en enda plog, och år 1649, då folkmängden vuxit
till 15,000 vita och 300 negerslavar, uppgick koloniens hela antal plogar
blott till 150. Ännu långt framåt var vanligt, att ägare till en plog plöjde på
ackord åt kringboende jordbrukare, och att städerna betalade understöd
till dem som höllo plog.
VÄXTFÖLJD. Vid den rikliga tillgången på fruktbar och jämförelsevis
lättodlad jord blev det vanligt att utan avbrott och utan gödsling taga grödor,
vilkas art ändrades, i den mån jorden blev utsugen. Således var vanligt att
på den fetaste jorden odla tobak under flera år, därefter övergå till majs,
vete och andra mindre fordrande växter och när dessa ej längre lönade
odlingen, att övergiva jorden och taga nybruten sådan i bruk. Enligt en
redogörelse från revolutionstiden var odlingens vanliga gång i Virginien 1 år
majs, 1 år vete och 18 månaders trädning, vilket upprepades, tills jorden ej
längre gav lönande skörd, varefter man flyttade odlingen till annan jord.
Nyodling tillhörde sålunda nybyggarens regelbundna arbeten, även sedan
hans odlade jord nått den ytvidd, som han ville och kunde bruka.
HUSDJURSSKÖTSEL. Före de vitas ankomst funnos, som redan nämnts,
i Norra Amerika inga husdjur utom hundar och kalkoner. Nybyggarna
förde emellertid sådana med sig, och då de visade sig trivas väl, tillfördes nya
sändningar, och särskilt getter och svin förökade sig hastigt i de södra,
varmare landsdelarna.
Hästar hade medförts av de första kolonisterna, och sedan i Virginien de
först införda slaktats under svältvintern 1609, förnyades införseln. Aveln
utvecklade sig här väl, men behovet av hästar var litet, då endast oxar
användes som dragare och få vägar funnos. Uppfödningen var därför till en
början obetydlig. I den mån nybyggarnas välstånd ökades, vaknade
emellertid smaken för ritt, och därmed även omsorgen om aveln. Hästarna
löpte fritt kring, och för att förhindra undermåliga hingstar att betäcka
utfärdades i Virginien förbud att låta sådana lägre än 13½ hands (1.37 m.)
gå fritt på bete. Hästarna voro väl smärre än de engelska raser, från
vilka de härstammade, men ansågos överträffa dessa i snabbhet och seghet.
Från mitten av 1700-talet började kolonisterna i Virginien att införskaffa
avelsdjur av engelskt fullblod för sin häststams ytterligare förbättring.
I New-England-kolonien fick hästaveln under denna period än mindre
omfattning och betydelse än i Virginien. Dock omtalas en utmärkt stam,
Nagarranset passgångare, vilka uppgåvos härstamma från en från
Andalusien före 1750 införd hingst och amerikanska ston. Dessa småvuxna men
härdiga djur blevo mycket eftersökta som ridhästar och utfördes i så stor
mängd till Västindien och andra kolonier, att tillgången på avelsdjur
uttömdes och rasen utgick.
Åsnor, som redan i början av kolonisationen införts från Spanien till
Västindien och Mexico, fingo under nu avhandlade period ingen avsevärd
spridning annat än i de nämnda landsdelarna.
Nötboskapen infördes till de östra kolonierna huvudsakligen från
England och Irland, till en början huvudsakligen till Virginien, dit även en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
