Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gäller ej blott de nödvändiga växtnäringsämnena utan alla de faktorer, som
påverkar växtens utveckling, såsom värme, ljus, fuktighet m. m. Senare
har genom undersökningar, gjorda av E. Mitscherlich i Königsberg
m. fl., visats, att skördeökningen efter en viss mängd av ett näringsämne
blir mindre, ju mer tillgången på detsamma ökas, och att ej blott den faktor,
som är i minimum, utan alla de faktorer, som ej verka i tillräcklig mängd
för största möjliga avkastning, inverka, och detta mera, ju mer de äro i
minimum. Mitscherlich har givit denna »växtfaktorernas
verkningslag» matematisk form.[1]
Jordbruksstatik. Thaer[2] använde vid sina beräkningar för jordens
gödsling och bibehållande av hennes fruktbarhet en uppskattning av jordens
alstringskraft, dennas minskning genom olika grödor och ökning genom
gödsling. Denna statik eller jämviktslära, som ytterligare utvecklades av
C. v. Wulffen, fick, sedan Liebigs mineralteori vunnit allmänt
erkännande den formen, att man beräknade de genom skördarna bortförda och
genom gödsling tillförda mängderna av de särskilda växtnäringsämnena till
ledning för gödslingen. Sedan det visats, att dylika beräkningar äro
behäftade med stor osäkerhet till följd av omöjligheten att tillräckligt noga
bestämma de mängder av växtnäring, som finnas i jord, gödsel och grödor, och
de förluster av dem, som kunna inträda, liksom mängden av ur luften
upptaget kväve, hava de förlorat sin praktiska betydelse.
Lantbruksfysik. De fysikaliska förhållanden i jorden och luftkretsen,
som påverka växternas utveckling, ha mindre än de kemiska varit föremål
för studier och beaktande. G. Schübler hade år 1830 i Grundsätze der
Agrikulturchemie beskrivit de olika jordarternas fysikaliska egenskaper,
som han lade till grund för dessas indelning. Jordens absorptionsförmåga,
vilken beaktats redan av Wallerius (sid. 384), studerades sedan av
Bronner[3], H. S. Thompson (1845) och Th. Way[4] m. fl., vilken
sistnämnde gav en utredning av denna företeelse, som i huvudsak ännu
består. Han förklarade absorption som en kemisk bindning av baserna i
vattenhaltiga dubbelsilikat (zeoliter), varigenom de absorberade ämnena
voro skyddade för uttvättning men dock lätt åtkomliga för växtrötterna.
Denna uppfattnings riktighet bevisades först av Rautenberg, vilken
också fann, att mullämnen hade en betydande absorptionsförmåga av samma
art. Detta bekräftades genom utförliga försök av E. Heiden[5], vilken
dock fann, att absorptionen delvis skedde genom adhäsion vid jorddelarnas
yta. Liebig ansågJ. v. Liebig, Naturlagarna för växtnäringen, 1864, s. 158. denna fysikaliska absorption, senare kallad adsorption,
som den huvudsakliga, vilken höll näringsämnena i ett för växtrötterna
åtkomligt tillstånd, under det att de kemiskt bundna snart blevo lika
svåråtkomliga som jordens egna beståndsdelar. Det visades dock av E. Heiden,
I. A. L. W. Knop[6] och i senare tid av van Bemmelen[7], som särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
